Jag och Lina har nu haft kontakt med ett 30-tal personer som förlorat en anhörig genom självmord. Många av dem kommer ni kunna läsa om när vi snart lämnar vår nästa granskningsrapport – om självmorden i den svenska psykvården.

Deras anhöriga skickades hem med nya tabletter eller lämnades ensamma på sitt rum inne på en sluten avdelning.

Dessa mammor, pappor, syskon eller barn är inte ensamma, men de tillhör en ganska osynlig grupp i samhället. Gunilla Wahlén är förbundsordförande för den ideella organisationen SPES som vänder sig till de som förlorat en anhörig genom självmord.

– Psykiatrin har en del i ansvaret att se till att suicidtalen minskar. Det finns massa personer i Sverige som sörjer och där psykiatrin har misslyckats, säger hon.

Hon tycker framför allt att psykiatrin måste bli bättre på att följa upp sina patienter, precis som om man brutit benet.

– Först gipsar de benet, sedan kallas du till återbesök och sen följer de upp och ser att du kan gå ordentligt på foten. Något liknande finns inte inom psykiatrin.

En annan viktig del i arbetet mot självmord är samarbetet med anhöriga och göra riskbedömningar.

Just bristen på bedömningar av självmordsrisken och att psykiatrin inte lyssnat till de anhörigas oro är något som återkommer i de lex Maria-utredningar som jag läser. Meningen med dessa utredningar är att vården ska lära sig och bli bättre på att förhindra självmord. Men fungerar det? eller upprepas samma misstag på samma avdelningar eller mottagningar? Det vill jag ta reda på.

Mejla mig om du vet mer om det!

 

Behöver du akut hjälp ring 112.

Behöver du någon att prata med ring:

• Nationella hjälplinjen 020-22 00 60

• BRIS  116 111