Tre berättelser om psykiatrin
avDet är ofta skakande läsning att djupdyka i det Öppna tipsarkivet. Så många av er som berättar om vad ni upplevt och upplever. Hur ni ser på tillgängligheten inom psykiatrin, hur ni blivit bemötta. Några berättar om sina positiva upplevelser, många berättar om hur de känner sig som en provdocka.
Ett exempel på det senare är den här berättelsen som berättar om hur diagnosen aldrig klarlagts, hur hon känt sig besvärlig som aldrig blir ”läkt” och att hennes problem mest försöks medicineras bort.
”För att hanskas med psyk krävs det att man är som starkast när man är som svagast. dessutom så ser läkaren en som en provdocka där dom provar ut medicin efter medicin, någongång så finns där en medicin som passar.
jag äter inga mediciner längre, jag har inga maniska toppar, bara deppressioner och jag vill inte ta del av den vård där det mesta fixas med lite piller!”
(läs hela berättelsen)
Andra berättar om paniken av att vänta på hjälp. Som mannen som drabbas av plötslig ångest och känner sig tvingad att hota med självmord för att få den hjälp han behöver.
”Jag har som sagt aldrig haft psykisk ohälsa tidigare och inte efter detta heller och är väldigt glad för det, men med denna erfarenhet i bagaget så har jag stor förståelse för människor som mår dåligt, vem som helst kan bli självmordsbenägen i vissa situationer och framförallt när man möts av kalla handen från vården, man känner sig utsatt och inte tagen på allvar.
Då känns det som att självmord är den enda lösningen på problemet och det är just då man måste få hjälp från vården, man kan inte när man mår så dåligt vänta på en remiss. En månad känns som tio år när man mår som sämst.”
(läs hela berättelsen)
Det finns fler exempel på att inte få den vård som behövs. Som mamman som förtvivlat såg sin son halka efter, famla efter lösningar men först efter tio år fick en diagnos – autism. Mamman skriver:
”Mitt hjärta är fullt av sorg- sorg för att det har tagit sådan lång tid, sorg, för att den kraft och energi jag lagt, kunde gått till annat. Sorg, för han nu när han är mitt i sin tonårstid med alla funderingar om vem man är och vad man vill bli, få en diagnos skriven på sin panna, och först nu kan få den hjälp som han skulle ha behövt för länge sedan.”
(läs hela berättelsen)
Fortsätt skicka in dina berättelser till vårt Öppna tipsarkiv!