– Jag tycker helt enkelt att det inte ser bra ut.

– Sedan jag började engagera mig i de här frågorna nationellt har jag valt att inte ha samarbeten med läkemedelsbolag.

Det berättar Ing-Marie Wieselgren.

Hon är psykiatrihandläggare på Sveriges kommuner och landsting med bakgrund som överläkare och 25 år inom psykiatrin.

Hon är en av 16 personer som dyker upp på den här listan.

Det är de experter som Läkemedelsverket valt ut i en expertgrupp på adhd-området och som på olika sätt får klassas som makthavare på området.

På den listan har hälften av läkarna redovisat olika former av kopplingar till läkemedelsbranschen.

Det handlar om allt från föreläsningsuppdrag till uppdrag som rådgivare åt bolagen.

Vi återkommer till det i vår fortsatta granskning.

Men vi tar det från början:

Många svenskar har numera ett förhållande till begrepp som adhd, asperger och tourettes.

Det har skett i takt med att de neuropsykiatriska diagnoser blivit allt fler.

Mest tydlig är ökningen på det högaktuella området adhd – med en fördubbling av barndiagnoser på sex års tid och en tredubbling av utskrivna narkotikaklassade adhd-mediciner.

Vem vinner på det?

Givetvis alla de, som Catharina, som anser sig ha fått stort hjälp av läkemedlen.

Men mitt fokus i granskningen finns till en början i de politiska och ekonomiska strukturerna.

Och i det perspektivet är det läkemedelsbolagen som är de solklara vinnarna på de allt fler neuropsykiatriska diagnoserna.

De fem svenska läkemedelsbolag som är mest involverade ingår i internationella koncerner, men omsätter i de flesta fall miljarder bara på den svenska verksamheten.

Marknadsföringen är en viktig del för att öka på vinsterna –  liksom samarbeten med läkare.

Livegranskningen har tagit del av 33 så kallade jävsdeklarationer som skickats in till Läkemedelsverket.

Det är dokument, om främst samarbeten med läkemedelsbolag, som läkare i samband med statliga uppdrag numera måste  fylla i.

Genomgången visar att tre av fyra läkare har haft någon form av samarbete med ett läkemedelsbolag de senaste åren.

Hur blev det så?

Ing-Marie Wieselgrens analys är att vi är beroende av läkemedelsbolagen och att allt för stora resurser skulle krävas från samhället för att ha råd med helt oberoende forskning. Dessutom är Sverige för litet för att få ihop en kompetent grupp experter helt utan kopplingar till läkemedelsbranschen.

Men var går gränsen för läkarnas samarbeten?

Vi återkommer.

Fortsätt gärna tipsa.