Många unga hör av sig, oroliga föräldrar skriver och berättar. Det är skakande, skrämmande berättelser. ”Sara” hörde av sig till mig på mejlen.

Sara är 25 år och förlamad från midjan och nedåt, hon är beroende av assistenter och har ständig värk. I dag är det bara hennes närmaste familj som vet varför.

– Jag vill inte att någon som träffar mig ska veta varför jag sitter i rullstol, jag vill inte bli dömd. Det finns så många fördomar om psykisk sjukdom, säger hon.

Därför har vi valt att kalla henne Sara.

Sara var tolv år när hon fick kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin efter ett självmordsförsök. Som trettonåring började hon äta antidepressiv medicin, berättar hon. Då fick hon diagnosen bipolär, sedan har hon även fått diagnoserna aperger och borderline.

De närmaste åren trappades medicineringen upp. Flera gånger tog hon överdoser.

– Till slut hade jag sex olika mediciner samtidigt.

Hon fick antidepressiva, anti-psykotisk medicin, lugnande och sömntabletter. Gång på gång togs hon in för tvångsvård eftersom hon var en fara för sig själv.

– Jag misskötte mig, jag kommer knappt ihåg något från de åren, säger Sara.

Hennes mamma som oroade sig mycket för sin dotter trodde att dottern skulle vara säker när hon var inlagd på barnpsyk.

För snart fyra år sedan vårdades hon på en sluten avdelning efter ett självmordsförsök. Det var där hon försökte ta sitt liv igen och bröt ryggen.

För två år sedan bestämde hon sig för att sluta med mediciner, hon fick hjälp av sin mamma. På egen hand trappade hon ut dem en efter en.

– Jag hade en neuroleptika, den tog jag bort först, sen tog jag bort antidepressiva, sen lugnande och sist den stabiliserande medicinen. Sömntabletter har jag börjat med igen, men det är för att jag har ont och jag måste kunna sova.

Sara säger att det blev vändningen för henne. Hon mår mycket bättre i dag och har inte längre någon kontakt med psykiatrin.

– Jag är extremt kritisk till att jag bara fick mediciner, jag tycker att de gjorde mig sämre. De stängde av allt. Jag har lärt mig att man kan må dåligt och att det är okej.

Barn- och ungdomspsykiatrin är ett prioriterat område för regeringen. Det har satsats pengar på att minska köerna till BUP. Mycket har hänt de senaste åren, men bilderna av hur vården fungerar i dag – 2011 – går isär.

Vissa hävdar att det blivit bättre, medan andra tycker precis tvärtom. Jag återkommer till det i eftermiddag.

Vad är din bild? Jobbar du inom barn- och ungdomspsykiatrin eller har du egen erfarenhet av hur det funkar, mejla mig och berätta.