För ca 2 år sedan sökte jag akut psykvård på östra sjukhuset i Göteborg. Min ångestsjukdom var då så svår att jag var förrvirrad och extremt nedstämd. Jag ville ha hjälp att dö!!. Jag kom dit ca kl 18.00 men det var stängt. Min bästa vän fick hämta upp mig med bil för jag hittade inte ut från sjukhusområdet då jag var förvirrad(och jag tar inga droger eller dricker nästan aldrig alkohol). Dagen efter gick jag dit igen. Kvinnan som var före mig kom utspringande och läkaren efter. Hörde kvinnan säga gråtande arg att man tydligen var tvungen att ta livet av sig för att man skulle få hjälp, detta efter att läkaren sagt att hon kunde söka igen om hon ville. När det var min tur så mötte jag samma läkare som frågade om det var ok att 2 läkarestudenter närvarade. Ja sa ok, fast jag inte ville. Man är ju i ett sådant utsatt läge. Här satt 3 personer och stirrade på apan… jag mådde fruktansvärt dåligt. När jag förklarat att jag ville ha hjälp att dö så flinade läkaren på ett sätt som gjorde mig arg. Jag såg att han inte tog mig på allvar. De får väl lära sig av statistiken att de som verkligen vill dö brukar sällan berätta det. Han sa att det inte gick att få hjälp med det. Han sa så här, och jag glömmer det aldrig. Vad vill du att jag ska göra? Jag har inget trollspö som jag kan vifta med och göra dig frisk!!! Det du kan göra är att testa olika mediciner och försöka skaffa dig ett liv!!! Ok sa jag medan han diskuterade någon ny dos av ett läkemedel.. Jag sprang nästan därifrån rasande arg inombords