Under denna tid som denna livegranskning har skett och tid innan. Har jag kämpat för att bli lyssnad på inom psykiatrin. Inte mycket har hänt alls. Jag har pratat med patientnämnden om det bemötande jag har fått och allt annat har saknas och mycket var ting som ses allvarliga. Är det denna enda väg att ta för att bli lyssnad?

Jag kämpar för att få en kontinuerlig kontakt med en och samma läkare, under en längre period. Få hjälp med att komma tillbaka till att arbeta. En läkare som kan ta emot när allt svänger på en femöring, snabbt och kraftigt.

Jag vill inte kastas in på arbetsmarknaden igen som allt vore helt i sin ordning på heltid och efter tag så orkar jag inte längre och jag försämras i mitt mående kraftigt. Försöker själv och har gjort det länge, att ta mig upp mot stabilitet och glädje igen. En glädje som kommer från själen, en glädje som inte blir en överdriven lycka av hypomani.

Jag vill bli förstådd och lyssnad, inte blir tagen som om jag överdriver allt. Från glädje ljus och hopp, till att inte kunna säga hur jag egentligen mår förutom starka impulser som är så starka att de klassas som psykotiska. När jag slår över i mix. Då bli tagen på allvar och inte skrattad åt som om det jag berättar är något som jag överdriver, att så farligt är det inte.

Jag vill bli lyssnad på och det jag berättar är min värld och verklighet. För jag allt jag vill är att få känna och uppleva hur det är att vakna på morgonen, med lugn och ro, glädje och framtidshopp igen.

Få hjälp när jag svänger, så jag kan få hjälp att få känna och uppleva att det finns en morgondag med sinnesro.

Det tär i mig, att få lösa, lyfta och kämpa i min själ. Jag är rädd om jag slår över i mix, att jag inte längre har orken, kraften att stå emot mina impulser. Den sista mixen fick jag själv rida igenom, utan läkarhjälp eller annat stöd. För det fanns då ingen läkare och så farligt är det inte var svaret jag fick när jag sökte hjälp.

För jag vill känna hopp om en morgondag. För tanken värmer mig när jag inte vill leva men inte heller dö.

Har fått en viss hjälp, att ta mig ur resterna av mixen och minskat på svängandet. Jag svänger flera gånger per dag. Nu har jag istället slagit över mot hypomani istället. Detta tär på själen. Tär så enormt mycket. När orken inte finns längre, finns det alltid en lösning. Dit vill jag inte komma igen och det är att få hjälp så jag slipper möta detta slut på allt igen.

Så jag kommer att fortsätta att kämpa, för jag kämpar om rätten att få leva så jag kan få uppleva hoppen om en ljusare och stabilare morgondag. Något som jag inte har just nu, orken att kämpa håller på att tryta sakta sakta…