Jag är en 18 årig kille som sedan en tid tillbaka fått flera starka läkemedel för att bland annat klara av att gå ut skolan och försvaga vanföreställningar. Ett av läkemedelna heter Risperdal, en neuroleptika som det på internet förts en mycket intensiv debatt, framförallt kring den överhängande risken för fetma, något som i sig kan i framtiden kan ge allvarliga hälsoproblem.
För samtidigt som jag blir mer alert, klarar mig mer själv och tar egna initiativ, och att jag känner mera av det positiva än negativa tack vare den senaste medicinen, Risperdal, så ökar jag ordentligt i vikt. Detta ledde till att jag provade en ny medicin, Zeldox men det förvärrade mina tvångstankar och självmordstankar så mycket satt behandlingen fick avbrytas omedelbart, jag kunde inte sova på nätterna och kände illamående.
Det absolut jobbigaste nu är att man står inför ett dilemma, antingen får man bli överviktig och riskera att få problem med sitt utseende, dö i förtid och vara tvugen att vara extremt noga med sin hälsa, eller att riskera att må riktigt psykiskt dåligt och riskera tidig död av det. På flera internetsidor kan man läsa att risperdal och andra familjemedlemmar i neuropleptikafamiljen orsakat stora rättsproccesser (se länk: http://www.yourlawyer.com/topics/overview/risperdal), där människor under behandlingar fått både diabetes, kärlkramp och andra livshotande sjukdomar under behandling.
Alla dåliga variabler verkat ha kolliderat i det mest kritiska systemskedet. Nu har jag klarat min sista termin i gymnasiet och utgången avgör de möjligheter jag får i framtiden. Samtidigt så har lätt att bli orolig och allt exprimenterande av behandlingen stör den viktiga avslutningen på skolgången.. Och samtidigt får jag inte lägga grunden till allvarliga sjukdomar.
Ibland börjar man undra om det är vårat samhälle som är det stora felet. Att vi inte får vara som människor, dvs. gå upp tidigt, rör på oss för lite och stressar, borde vara ett av de viktigaste orsakerna till dålig psykisk hälsa. Men samhället tycks täcka över symptomen med dyra läkemedel som göder kapitalister och skjuter fram och omvandlar problemen till nya typer av problem som i slutändan äter upp de kostnader som uppstod av den första sjukdomen.
Idag ges medicinen till barn och ungdomar med ADHD för att dämpa utbrott. Kritiken mot läkemedlena har framförts i både USA och europa, men alternativen är få.
Inspiration till detta fick jag av Neuropseudyn-katastrofen, då gravida kvinnor födde barn utan armar på grund av det lugnande medlet neuropsedyn som då användes för att dämpa oro. Detta borde vara en liknande katastrof till maximum – barn och ungdomars liv ska inte behöva förstöras av läkemedelsbranschens lurendräjerier.
Det värsta med altihopa är att jag fruktar att jag inte kan njuta av livet med Risperdal då jag skulle tvingas träna onödigt mycket och kanske aldrig kunna äta sådant som är gott, och då blir livet inte värt att leva, en sekundär sucidrisk i framtiden… Att jag inte kan vara som alla andra ungdomar, snygg och ha stillasittande jobbo och engera mig i roligare saker.
Jag har kontaktat min läkare och bett om en utförlig diskussion av problemet och hoppas att jag kan få möjlighet att på sikt avsluta behandling och/eller byta till ett annat preparat som fungerar.
