Vår son med autistiska drag diagnostiserad som 10-åring drabbades av en svår psykos vid 20. Året innan fick han sin första psykos. Han hade sommarjobbat och blivit lämnad med svåra uppgifter, varit och campat med kompisar och sovit väldigt lite. Som vi kämpade, vi föräldrar, för att han skulle bli utredd och få hjälp. Alla kan drabbas av en tillfälligt psykos var svaret vi fick. Visst, så är det. Men när vi som närstående känner att vår son fortfarande inte mår bra. Att han är förändrad och vi inte vet vad och hur vi ska hjälpa honom annat än att vända oss till dom sk experterna som nu säger att vi ser inte att han är psykotisk nu och det tar tid att läka. Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst men jag ska korta ner berättelsen om året som sedan följde. Vi vände oss till en privat psykiater som också arbetade på länets psykosenhet. Han tyckte att sonen borde utredas. Korrespondens vidtog. Tiden gick. Sonen mådde inte bra, sprang genom staden från skolan till busstationen för att han kände sig osäker/jagad. Det var svårt för oss att få sonen att förklara/berätta hur det var, vad han upplevde. Vi stötte på sjukvården. Remiss var skickad, remiss hade inte kommit fram, remiss var skickad till fel instans osv.. Tiden gick och vi stöttade sonen så gått vi kunde. Han hade en fantastisk studievägledare som gjorde allt för att underlätta för sonen. Det började närma sig examen. Sonen blev allt oroligare. Nu fanns remiss hos psykosenheten. Men dom meddelade att nu var det snart semester och man skulle inte hinna ta emot innan dess. Med två veckor kvar till examënsdag kontaktar vi psykosenheten och begär hjälp, kanske medicinering, så att sonen kan vara med på skolavslutningen. Han vill verkligen ta studenten. Vifår efter många påringningar veta att behandlande psykiater inte vill att sonen ska vara under medicinering innan han utretts. Sonen är på studenten. Han mår allt sämre och en vecka senare brakar han in i en djup svår psykos. Vi fick försöka ta oss in på akutpsyk och där blev han inlagd och nu startade medicinering. Stackars stackars vår son, så sjuk han blev och så väldigt lång lång tid att läka så gott det nu går. Det är nu fyra år sedan och efter succesiv arbetsträning han har fått en lönebidragsanställning. Tar neuroleptika, kan kanske inte klara sig uten, vilket han helst av allt önskar. Så läser man om hur viktigt det är med snabbt handläggande av i psykos nyinsjuknade unga för bästa möjliga utfall och att inte riskera att drabbas allt för hårt av bestående skador. Vems är ansvaret? Inte sjukvårdens iaf, vi gjorde en anmälan, men ansvariga svär sig fria. Dom hade gjort vad kunde…