Varför all denna byråkrati inom psykiatrin. Ringer man säger till, så får man veta att måste invänta ett beslut och om när detta beslut kommer tas om tas, får man aldrig veta.

Orsaker till varför de inte tas upp
– Har tidigare fått terapi
– Behandlande läkarens tolkning av situationen
– Överreagerar
– Hur andra uppfattar en, vid telefonkontakt, möten etc.

Ett så undrar jag var för överreagera ska vara ett beslut kriterium? Det blir någon annans syn och tolkning över hur individen mår.

Tex detta, att inte ens få en ordentlig uppföljning, tex av bipolär sjukdom. Utan att man byter läkare hela tiden och aldrig får bygga på förtroende och tillit. Eller när det verkligen krisar sig, så står man utan stöd.

Det sista tär på psyket i längden att få stå utan stöd, genom att man får på bästa sätt lyfta sig själv, om och om igen. Har man någon nivå av arbetsförmåga kommer även den att minskas med tiden, genom att mer och mer energi och ork kommer att gå åt att lyfta sig själv.

Hur kan man lämna någon utan egentligen stöd av psykiatriker eller psykolog, vid en sjukdom som bipolär och dissociativ störning?

Dissociativ störning, medför att man oftast utåt sett, är väldigt högfungerande och man kan inte direkt se bakom fasaden. Då läggs inte märke heller de svårigheter som existerar utan de existerar bakom fasaden.

Då till detta att behöva lyfta sig själv, om och om igen, kommer även i längden påverka den dissociativa sidan negativt, genom att det blir svårare och svårare hantera den problematik som finns kring dissociation samt att många av dessa delar blir mer starka och kraftigare. Därmed svårare att hantera för individen.

Varför kan man göra en psykiatrisk bedömning kring att individen överreagerar ?

För min del, ny läkare kommer säkert även diagnoserna, alltså min problematik att förändras. Rädslan finns nu att denna nya läkare kommer att göra en bedömning över den högfungerande sidan och klassa en som frisk. Bort med alla stämningstabliserande mediciner, inget psykolog stöd och så ingen mer kontakt med psykiatrin, tills den dagen då allt blir övermäktigt och man sitter vid psykakuten igen för allt handlar om dilemmat – jag vill inte dö jag vill bara inte leva.

Så jag undrar starkt över var någonstans har tillgängligheten tagit vägen? Varför får psykiatriska bedömningar ske kring faktorer som överreagera? När man säger att man själv inte är emotionellt stabil.