Mina möten med psykiatrin börjde på 70-talet. Fick ångest tidigt i livet och hamnade så småningom inom psykiatrin. Det som hände var, diagnos, behandlilng i form av

olika mediciner, ect osv. Åren gick, diagnoseran skiftade, neurotisk, borderline, schitzofren osv osv.

Olika diagnoser, olika mediciner. Jag gjorde senare en lista över de mediciner jag blivit ordinerad och det var 75 stycken olika, under ca 5 år.

En vilsen och annorlunda tjej som mådde fruktansvärt dåligt under många år. Det var ytterst poppulärt på den tiden att medicinera vid denna tidpunkt. En välkänd överlk

are var en av många läkare jag tyvärr träffade på.

De övergrepp, i form av att bli fullpumpad med oändliga mediciner gjorde mig sjuk. Riktigt dålig.

Inlåst, medicinerad, ect ad, negligerad, bland annat.

Trots all denna vanvård lyckades jag så småningom resa mig. Efter att jag satt ut mediciner och kapat banden med psykvården.

Fick ett hyfsat drägligt liv ändå. Tyvärr vet jag att psykvården inte fungerar idag heller. En envis depression ” på gamla dar” biter sig fast.

Umgås dagligen med självmordstankar, men kommer difinitivt INTE att söka mig till psykiatrin…