Efter att jag blivit utsatt för en våldtäkt gick jag på regelbunden terapi på Akutmottagningen för våldtagna kvinnor AVK. När det gått 6 månader så tyckte min terapeut att det vore bäst för mig att fortsätta få hjälp via öppenvården i min kommun. Jag hade fortfarande en svår depression, enligt henne, och hon faxade sin remiss och underströk hur viktigt det var att jag skulle få en tid SNARAST pga mitt tillstånd. Hon ringde även till mottagningen.
Det tog 3 månader innan jag fick en tid på psykiatriska mottagningen i min stad. Under den tiden jag fick vänta blev jag mycket sämre och blev sängliggande i hemmet i tre månader. Detta ”svek” som det kändes gjorde att jag nästan gav upp hoppet. Ingen ville hjälpa mig. Jag fick min man att ringa och tjata.
När jag så fick träffa läkaren så bestod behandlingen i höjning av min antidepressiva medicin. Jag skulle inte kunna få träffa någon terapeut, det var för lång väntetid…
Så resultatet blev ökad medicindos, sjukskrivning och en återbesökstid tre månader fram. Inget annat.
Jag tycker att det är bedrövligt!
Jag bad att få byta läkare och möttes av en kvinna i receptionen som sa ”det kan man inte göra bara så där”! Jo, sa jag, det kan man. Ingen hörde av sig och min man fick återigen börja ringa och tjata.
Nu har jag en jättebra läkare och terapeut och är en god bit på väg i behandlingen. Men jag blir så arg när jag tänker på att man alltid ska behöva BRÅKA för att få den hjälp man har rätt till!