Jag drabbades av en förlossningsdeperission och sjönk väldigt långt ner, min bvc söterska skickade mej omgående till akut psykiatrin, där fick jag träffa en läkare som pratade med mej och beslutade att skriva ut Zoloft och atarax, sen boka in ett uppföljningsmöte 1 månad senare.. Han förvarnade om att man kan bli mer depp av tabletterna innan det vänder.. Hur depp sa han aldrig, den helgen var den värsta i mitt liv, ångest från dagens början till slut, jag ville att en hemsk olycka skulle inträffa så jag slapp detta ( där enbart jag blev skadad) helgen gick och måndagen kom, jag ringde tillbaka till psyk och sa att det inte funkade, jag hade mörka tankar och ville inte fortsätta mer. Jag fick genast sobril utskriven och den kvällen kunde jag ta handom mina barn.. Min sambo åkte på jobb och jag var själv.
Tisdagen kom och ångesten var värre än någonsin! jag ringde till akutpsyk igen och sa att jag slutat med tabletterna och vägrade äta dom igen, jag ville bara veta när bivärkningen gick över, det är tack vare denna sköterska jag mår som jag gör idag. Hon tvingade mej att komma tillbaka, ordnade med taxi och att dom skulle överväga att lägga in mej, på plats träffade jag en annan sköterska, hon tröstade mej, var inte rädd för kroppskontakt och sa helt rätt saker, jag blev kvar 1vecka och fick den vården jag behövde,

Jag är dock missnöjd med hur man möttes upp när jag fick en svacka och ringde för råd.
Jag fick med mej atarax hem vid behov, jag har tagit dem en gång och då funkade de inte, när jag ringde sa en sköterska att jag fick välja om jag ville må dåligt eller bli trött, jag sa tack och adjö.
Det största jobbet har min bvc psykolog och husläkare gjort, hade önskat att psykiatrin hade en bättre uppföljning på de som varit inskrivna för vård, speciellt när pat ringer och gråter av ångest