Jag sökte vård för första gången när jag var 19 år. Hade precis gått in i väggen. Kräktes nästan varje dag av stress på jobbet, kunde inte sova mer än 4 timmar, hade inte fått prata ut om en våldtäkt som skett året innan. När jag väl fick tid på Spången i Uppsala började jag gråta av lättnad. Det jag sen fick var ett 15 minuter långt samtal med en kvinna som skrev ut 10 st sömntabletter. Efter 10 dagar fick jag komma på återbesök och då fastslog hon att jag inte behövde boka in några fler tider med henne eftersom jag sovit så bra sista 10 dagarna. Så jag fick gå därifrån helt utan att ha fått hjälp med någonting.

Försökte att söka hjälp för självskadebeteende och psykisk ohälsa något år senare, men till slut orkade jag inte med att hamna hos KBT-terapeuter efter månader av väntan som tvingade mig rita flaggor med tjocka vaxkritor(?) och bli avfärdad på psykakuten eftersom jag hade druckit alkohol och min ångest sågs som en engångsföreteelse.

Så åren gick och nu mår jag väl hyfsat. Hamnar i ångestperioder till och från, men det blir mer och mer sällan. Jag bara hoppas på att inget av mina småsyskon någonsin kommer att behöva söka psykisk hjälp, för det finns ingen att få.