Under många många år har jag haft nära kontakt med psykiatrin. Vissa personer har varit bra och har försökt stötta mig.

När jag först kom till psykiatrin som vuxen sattes den ena diagnosen efter den andra på mina beteende. Och beroende på vilken diagnos jag hade för stunden blev jag medicinerad… och behandlad av personal.

Jag var ständigt neddrogad och tvånsvårdad. Jag blev lagd i bälte med manlig peronal som satt vakt och mycket mer.

detta trors att de visste om min bakgrund med mångåriga truaman.

Nu har jag fått rätt diagnos och förståelse… för det mesta. Det finns en tanke på behandling, men den kommer att ta ännu massor av år av det som blev mitt liv. År av smärta och mörker. Och kanske blir jag aldrig bra har de sagt mig. Med det långvariga och flertalet trauman jag varit med om, och den retraumatisering psykiatrin utsatt(och erkänt) mig för ger mig inte mer tilltro till vården eller energin att orka. Och jag är trött, så evinnerligt väldigt trött. De sista veckorna har varit svåra och jag tänker att jag kan bli ytterligare en i statistiken inom kort.

Tack för att ni lyfter fram det här ämnet.

//Flora