Jag har en väninna, som i perioder tvivlar på sig själv och har dåligt självförtroende. Hon har tidigare i livet fått diagnosen Manodepressiv. Hon är ensamstående med 3 stökiga och krävande barn, och en kväll när barnen var hos sin pappa så fick hon för sig att hon inte var värd att leva och försökte ta sitt liv med alkohol och farliga tabletter. Det var ett rop på hjälp, för hon ringde själv ambulans innan hon blev medvetslös. Från akuten ringer de till mig, då hon inte har några anhöriga här och hon uppgav mig som närmast. jag ryckte ut och tog hand om hennes hund, och dagen efter fick jag besöka henne då hon var inlagd på psykakuten. Där blev hon kvar över dagen, och nästa dag blev hon hemskickad. Jag frågade då läkarna vad som händer sen, eftersom hon ganska tydligt visat att hon inte mår bra. Inget, var svaret. De tänkte inte tvinga henne till vård, och de tänkte inte ta ansvar för vad som händer med barnen när hon är ensam med dem. Psykläkaren förklarade att de inte samarbetade med Soss, så om barnen far illa så får någon annan anmäla det till Soss. Min väninna for hem och samma dag lämnade pappan tillbaka barnen, då hade han gjort sitt i två dagar och tyckte det fick räcka. Han visste om situationen, men han har egna psykiska problem och kanske svårt för att sätta sig in i hur andra mår. Så rullar vardagen på igen, och vi runtomkring går på helspänn tills det händer något igen. Soss har fått in uppgifter om vad som hänt, och besökt dem några dagar efter händelsen, men de kan heller inget göra så länge det inte händer barnen något. Som väninna är det oerhört jobbigt att ha bekantskap med någon som är Manodepressiv. Det har krävts oerhört mycket av min tid och kraft, och rätt var det är är det jag som är felet i hennes liv och jag är inte välkommen. Så kretsar hon runt kring olika väninnor och i dagsläget har hon inga kvar och jag har hört att hon tänker flytta. Igen… Hon har flyttat 4 ggr sedan hon fick barn och äldsta är 9 år. Jag förstår att inte samhället kan ta hand om alla vilsna själar, men när man försökt ta sitt liv som 3-barnsmor, så borde någon form av kontinuerligt stöd finnas att få. Det ska tilläggas att hon haft ett självmordsförsök ca 6 år tidigare också, men då kände inte vi varandra och hon bodde fortfarande med barnens far. Min rädsla är att om hon blir rejält sviken av någon, så kanske hon tar barnen med sig in i döden. Som om pappan träffar någon ny, eller om någon skulle kritisera henne och barnen så skulle hon sjunka ner i depression och inte tycka de borde leva.