Jag har levt med sexuella övergrepp hela min uppväxt tills jag blev fjorton. Då berättade jag det för en lärare som i sin tur berätta de för socialen och BUP osv.
Har en speciell familjebild, pappa finns nästan inte med i bilden. Mamma är en av andledningarna till att jag mår som jag gör. Men gillar min bror mycket.

Jag började på BUP då vid fjorton års ålder. Min mamma gilla de inte detta så hon satt i bilen utanför och tog tiden, sen när ja kom ner skulle ja återberätta allt. Så sa ja de till min BUP-kontakt. Nej då var de av ren välvilja som hon gjorde det, hon brydde sig bara tyckte dem. Vilket resulterade i att ja sa så lite som möjligt på BUP för att sen inte behöva återberätta en massa, vilket blev en kort kontakt.
Sviken och sårad på vården var man men fortsatte kämpa på.

Jag fortsatte må dåligt. Börja skära mig och ta överdoser på mammas piller. (Vet inte varför men hon har alltid massa piller hemma, starka värktabletter.)

Vid sexton års ålder så träffa ja skolkuratorn på mitt gymnasium, fick förtroende snabbt. Hon hjälpte mig att börja på en grupp för sexuellt utnyttjade inom släkten. Trivdes där. Men även detta ”tvinga” min mamma att jag skulle sluta med.

Jag tog kontakt på BUP igen via mailen. (inte samma personer)
Vi mailade fram och tillbacka, sen prata vi i telefon. Fick förtroende till henne. Hon gick med på att mamma min inte viste om den kontakten som vi hade. Ja åkte och träffa henne i smyg. Sen så sluta hon plötsligt och jag fick en annan. Ingen förklaring varför hon sluta eller ett avslut. Sen fick min mamma reda på att jag pratade med BUP igen och ännu en gång ”tvinga” mig och sluta. BUP gjorde inget, trots dem viste hur dålig jag blev behandlad hemma.

Vid arton års ålder så tog jag direkt kontakt med psykvården, nu hade min mamma ingen rätt och veta något. Jag fick en samtalskontakt, förtifem minuter varannan vecka fick jag träffa henne. Sen satte dem in medicin. Antidepressiva och lugnande.
Samtalskontakten var rena rama skämtet. Kvitta vad jag sa så fick jag svar, du har hela livet framför dig, livet är orättvist osv. Så fort jag fick medicinrecept så hämtade ja ut dem och tog överdoser sen sa att dem ej funka och ja fick nya om och om och om igen.
När jag berättade att jag gjorde så och behövde hjälpa och ha hand om dem. Nej då fick jag svar att jag var stor nog att kunna ha dem själv.
När ja tog överdoser och mamma hitta mig på morgonen och jag inte vaknade, då sket hon i det och lät mig ligga tills jag vaknade. Även när jag berättade det så fick jag ingen respons.

Jag är kring arton blir jag våldtagen av en jag känner. Vid detta laget hade jag fått en ny samtalskontakt inom psyk. När jag berättade det för henne och hon såg hur förstörd jag var så blev jag skickad psykavdelning. Efter några veckor gör jag graviditetstest.
JAG VAR GRAVID!
Jag gjorde abort. Vid detta laget skadade jag mig var dag.

Blev skickad till en familjehem som jag trivdes i. Men mådde dåligt. Läkaren skrev ut mer och mer medicin. Har massa minnesluckor under flera år pga övermedicinering.
Jag åkte in och ut på psyket. Skydde mig, magpumpa mig. Tog in mig på LPT för självmordsrisk. Kaotiskt hela tiden. Men de ända dem gjorde var höjde min medicin. Var uppe i 15 olika tabletter om dan och 25 stycken piller. Vilket bara ökade min ångest, självmordstankar och vanföreställningar.

Efter ett år flytta ja till stödboende. Jag skada mig jag tog överdoser. Träffa killar och hade sex och skadade mig så vis. Vissa fick ja piller av när ja hade sex med dem.
Åkte in och ut på psyket. Fick en samtalskontakt i öppenvården. Vi han träffas i någon månad, sen sluta hon. Så ny person igen som man ska hitta förtroende för. Under alla mina år inom psykiatrin så har jag nästan aldrig träffat en och samma läkare mer än 1 gång. Nästan alltid nya. Alla hade sina egna fantasier vad som hjälpte vilken dos och vilken medicin osv. Har ju gått igenom halva fass. Sen har jag haft minst tjugo samtalskontakter.
Det är dåligt. Hinner aldrig få förtroende.

När jag bott där ett år så blev allt värre. Skada mig mer och mer och många överdoser. In ut akut på sjukhus och på psyk. Dem viste inte vad dem skulle göra med mig. Dem ville ej skicka hem mig för jag bara skada mig och var fara för mig själv, dem vill ej lägga in mig så jag kunde hospitaliserad. Så dem skickade hem mig, dem sa att dem kan inte hjälpa mig. Fick söka till öppenvården. Förklara att jag var där men hjälper inte tillräckligt nog. Men dem skicka hem mig. Jag tappade nu nästan allt mitt hopp. Dem kunde inte hjälpa mig, då kan jag ju dö. Försökte ta livet av mig och då tog dem in mig. De rädda mitt liv. Så nere som jag var så hade jag försökt till jag lyckades.
Dem sa att jag fick stanna två månader och så ser vi om min medicinering funkade. Jag stanna där två månader, skada mig då och då men kämpade. När ja träffar läkaren så kommer vi fram till att medicineringen är inte rätt. Ja då så skickar han hem mig, det var ju bara bestämt två månader.
Jag bryter ihop och går in i mig själv. Lämna inte min lägenhet. Skar mig fler gånger om dagen, överdos på piller var dag. Dem inser att jag har det inte hållbart. Jag var övermedicinerad, även om jag inte tog dem extra som jag fixade själv. Så har mycket minnesluckor fick jag. Dem la in mig igen och då la ja in önskemål om att få komma till ett behandlingshem. Stanna bara ca två vekor.

Med hjälpa av samtalskontakter via psykvården fick ja kämpa för att få förslaget om behandlingshem att bara ens ta upp på ett soc-möte.
Samtidigt så faller ja djupare ner i mörkret. Skadar mig mer och mer och på mår ”hemska” sätt. Var inte långt ifrån döden. Öppenvården tvinga mig åka till psykakut, kommer dit och dem skickar hem mig pga ja har diagnosen boderline. (det sa han rakt ut)
Öppenvården får veta detta nästa dag och blir arg och ringer dit och då kommer dem överens om att ja ska åka dit och bli inlagd.
Jag kommer dit, inte alls sugen på det. Men dem sa om jag inte gjorde det blir de LPT. När ja kommer dit så säger läkaren, nej du kan åka hem tycker jag. Då blev ja lite arg och sa att ja blivit ”tvingad” komma hit och förklarade. Jo de viste hon, men jag har diagnosen boderline och det stod tydligen i mina journaler att dem tycker inte ja ska vara inlagd. Så jag fick åka hem.

Överraskningen kom. Jag fick beviljar behandlingshem. Tog mig ca ett halvår på få besked. Psykiatrin ville inte betala, så kommunen fick betala hela summan.

Kommer till ett ställe, under loppet på tre månader har dem femdubblat min medicin och satt in fyra nya. Mådde ja superdåligt fick jag en spruta, de hände sex gånger under tre månader. Blev så deprimerad och skulle hoppa från ett höghus. Då stoppa behandlingshemmet mig, skicka mig till psyk som bara drogar ner mig i en vecka. Jag har inget minne alls av den veckan.
Ja tog snabbt kontakt med min social och fick en ny placering. Har inte varit här länge men känns bättre.

Under dessa tio åren jag varit inom psykiatrin så har jag noll tillit till dem. Kan inte lita på dem alls. Dem sviker alltid en när man behöver dom som mest. Dem proppar en med piller skickar hem en.

Ja nu blev detta lite långt… Förlåt!