Jag är kvinna på 33 år som har haft ångest sedan tolvårsåldern, ångest som jag senare höll i schack med alkohol. För två år sedan blev jag sjuk i depression och sökte hjälp inom psykiatrin. Den hjälp med terapi och mediciner som jag har fått har varit väldigt bra och gör att jag kan känna mig som en frisk människa och fungera som vem som helst. Både akuthjälp på St:Göran och vidare utredning och hjälp med gruppterapi på Liljeholmens psykiatriska öppenvård i Stockholm.
Jag vet att det kan vara tufft att få hjälp inom psykiatrin och kanske har jag som inte har någon allvarlig sjukdom som exempelvis psykos det lite lättare för mig, dessutom är jag hel och ren, universitetsutbildad och med fast arbete.
Personligen har jag fått bra hjälp men den stora förändring som jag ser det är att vi måste tillåta oss att se människan som både urstark och bräcklig på samma gång, att alla både har potential och brister och att alla kan falla.
Psykisk sjukdom är inget man talar om, det är som med missbruk, man låtsas som att det regnar, ofta känns det som en tyst överenskommelse eftersom det är många som är drabbade. Jag bidrar själv till denna tystnad, vilket jag skäms för då jag ju har fått så bra hjälp och det finns så många som lider.
Detta blev kanske lite mycket på en gång men kontentan av det jag vill uttrycka är att psykisk sjukdom inte är något konstigt eller farligt och att det, i alla fall för mig, funnits bra vård att få.
Med vänlig hälsning,

Tina, Stockholm