Efter många års pendlande fram och tillbaka i psykvården med ätstörning, depressioner, panikångest, ångest, självmordstankar olika typer av antidepp, sömntabletter och olika terapimetoder utan att någonsin blivit eller mått bättre så för ett år sedan bytte jag husläkare till en annan på en annan vårdcentral som lyssnade på mig och skickade mig till deras psykolog som in sin tur skickade en remiss till psyk. Och där har jag sen i januari fått förmånen att få träffa jättetrevliga, kunniga och omtänksamma människor i form av psykolog, sjukgymnast och nu senast en ny läkare. Efter första mötet med psykologen frågade hon mig om jag någonsin fått frågor om bipolär sjukdom vilket jag aldrig fått. Men nu kanske kanske det är något som är på väg att hända. Har provat en medicin som inte haft effekt men blir inte lämnad i sticket för det utan de stöttar och puschar mig för att jag inte ska ge upp. Nu har jag börjat äta Zeldox och har för första gången på lääänge, trots att jag haft både stilnoct och propavan innan, sovit gott i 2 nätter och har vaknat utan alltför mkt stress, ångest eller nedstämdhet i kroppen. Vågar inte tro att den kan ha effekt och rädd för att den ska ha effekt, vem är jag då? Men tänk om…