Jag kom i kontakt med psykiatrin i årsskiftet 2009-10 efter kommit in med ambulans till Sös med en tablettöverdos i magen och många års psykisk ohälsa i ryggen. IVA-avdelningens psykolog gjorde klart för mig att jag på stubben fick välja, antingen tog jag en utredning framöver eller blev akut inlagd. So far so good. Sen dess har jag varit i ständig kontakt med psykiatrin, mestadels öppenvården, men även slutenvården som är ett helt kapitel för sig. Kontakten har varit kontenuerlig förutom ett sommaruppehåll på 3 månader då min behandlingsansvarig var sjuk och sen hade semester och ingen stand-in gavs. Eftersom min diagnos är emotionellt instabil personlighetsstörning är ett sådant ”övergivande” katastrofalt vilket tyvärr ledde till otrevliga följder i mitt fall.
Dock är det inte vad jag vill främst vill ta upp här. Det som upprört mig mest är överviljan att skriva ut tabletter. Jag har från dag ett i psykvårdens lokaler hävdat att jag INTE ska ha en minsta tablett hemskriven, medskickad osv eftersom jag varit en hamstrare på medicin. Samlat på mig medicin för att ha när det ”blev akut för jobbigt”. Men trots att jag sett till att detta utförligt skrivits i min journal, att inte ge mig tabletter, så har jag fått tabletter utskrivna på mitt namn 4 gånger de här åren, tabletter vilka jag aldrig hämtat ut. Akutteamet på psykiatrin ville skicka hem mig med en karta lugnande när jag kom in en gång vilket jag efter en inre fight och trots totalt upplösningstillstånd lyckades neka med hänvisning till journalen. Jag har även fått lugnande som det enda alternativ till hjälp när jag kommit in till akuten med svår andnöd och bröstsmärtor. Detta trots att jag sa till läkarn att inte ge mig något sinnesförändrande eftersom det gör mig impulsiv och jag inte kan lita på mig själv då.
Jag har även slutat dricka alkohol helt just av samma impulskontrollsanledning och i och med det tyckte psykiatrin att jag borde besöka en beroendeenhet som kunde stötta mig i det. Jag tyckte inte att det behövdes men gick dit endå. Efter tio minuter i samtalsrummet ville läkaren skriva ut Naltrexon. Detta är ingen sinnesändrande tablett men det går lätt att byta till sig andra tabletter från folk om man har ett sånt recept då viss typ av knark neutraliseras av dessa och eventella överdoser kan ”självmedicineras”. När jag förklarade för psykiatrin att sådan här byteshandel idkas och att de måste ha koll på vad som skrivs ut i deras namn såg de helt chockade ut. De hade helt enkelt inte kunskapen om hur verkligheten och uppfinningsrikedomen hos desperata hjärnor ser ut.
Hade jag inte varit så 110% bestämd att kämpa mig ifrån min ohälsa hade jag minst 4 gånger och säkerligen fler därtill kunnat få tillgång till ”självmedicinering” i form av en box tabletter, helt på laglig väg, utskriven av mina egna läkare. Tack och lov har jag präntat ner det noga i min inre journal och läser det svart på vitt varje gång jag fått erbjudandet av ”underlättande medicinering”, tackat nej och bett om mer samtalskontakt istället. Vilket fungerat för mig, tack och lov.
Trots att samhället blir mer och mer byråkratiskt och akademiskt lyckas inte en rad livsviktig information läsas i journalen. Det är så sorligt att patienterna måste vakta så hårt om sin egen hälsa eftersom psykiatrin hanterar nedbrutna, vilsna, rädda, destruktiva, hopplösa, uppgivna och ensamma människor. Bland dem är det få förunnat att orka vara sin egen väktare när deras, kanske, destruktiva medel nummer ett erbjuds så lättvindigt av hjälparen i läkarrock.
