Under åren 1983-1991 gick jag i en terapi i södra Sverige som gjorde mer skada än nytta. Jag ville få hjälp med min hetsätning och jag ville leva och växa men terapeuten ville att jag skulle brytas ner. Det kändes som jag var terapeutens egendom. Som om jag var till för att tillfredsställa henne. Ingen respekt för min integritet togs. Jag mådde alltid sämre efter en session än när jag kom dit. Jag skrek på hjälp under 8 år men terapeuten reagerade inte. Vare sig jag bl.a gick ner 30 kg på ett år och till sist vägde 40 kg (jag hade tidigare haft anorexia och vägt 25 kg och fick ingen hjälp då heller mer än sondmatning), gjorde ett självmordsförsök eller utsatte mig för en våldtäckt. Det fanns ingen värme eller tillit i terapeutens rum men jag hade ingen annan. Jag levde väldigt väldigt isolerat. Jag kände mig mer och mer urgröpt av terapeutens behandling. Det var som ett förintelseläger och jag fick mardrömmar om nätterna.

Efter 8 år förstod jag att terapeuten aldrig skulle komma att hjälpa mig. När jag efteråt frågade henne på telefon om hon någon gång under dessa 8 år hade tänkt ”Hur ska jag på bästa sätt hjälpa den här tjejen?” blev hon så nervös att det lät som hon knappt kunde hålla i telefonluren och det enda hon fick fram var ett ynkligt nervöst litet ja som lät mer som om hon drog efter andan. Hon kunde heller inte svara på vad denna terpi skulle gå ut på, utan sa bara spänt att hon inte ”nådde” mig nu.

Jag tror inte att mitt liv hade kunnat bli värre eller mer plågsamt än det blev av denna sk terapi. Som i mitt tycke inte var någon terapi alls utan gick ut på att jag skulle tillfredsställa terapeuten emotionellt. Att jag led och skrek på hjälp brydde hon sig inte om alls.