Stämplad för livet

Hade det besvärligt och tungt efter gymnasiet och mådde inte bra psykiskt eftersom jag gått igenom så mycket, bla annat misshandel och motgångar i så mycket. Psykvården ville ge mig diverse mediciner och jag provade 2 av dem med dåliga resultat. De förändrade ingenting eftersom orsaken till problemet inte gick att åtgärda. Gjorde en neuropsykriatrisk utredning under några månader och psykologerna kom fram till 2 diagnoser, bl a Aspergers syndrom.
Av andra anledningar träffade jag vid andra tillfällen en annan psykolog och två specialister i allmän medicin och de tyckte inte att detta stämde in då de huvudsakliga kriterierna är svårigheter med sociala kontakter och säregna långvariga intressen, vilket inte stämmer in på mig då jag av vänner beskrivs som mycket social av mig.
Så vad gör jag nu?
överklaga? göra om?
Nä!
Jag vill inte bli undersökt mer som en labbråtta, för det är precis så man känner sig efter flera psykologtester.
Nu lever jag som ett frågetecken i stället för att få klarhet i saken. Så här i efterhand så är var mitt botemedel till den psykiska ohälsan flera saker så som att vidga vyerna och få perspektiv på livet, få växa upp och ta ansvar, få medgång i det som tidigare varit motgång samt att tiden har fått läka såren.
Nu några år senare så är det också så att diagnoserna gnager inombords och att höra folk i TV & radio prata om dem får mig att rysa och känna obehag då de orsakat stort lidande för mig.
Saker och ting kunde sett helt annorlunda ut, jag hade inte fått diagnoserna om jag fått ett körkort(synproblem) då och fått ett jobb som jag skulle trivts med. I stället fick jag rensa ogräs i full sommarsol själv när andra praktikanter fick låna bil o åka till stockholm med betald lunch.
Det är troligen få som gått igenom så mycket i onödan där en fjäder har blivit till en hel höna. Helst skulle jag vilja glömma den tid som varit och det har jag nästan gjort.
Jag är tillbaks på ruta 1 innan helvetet började och jag går nu en ljus framtid till mötes.
Jag hoppas att psykjournalerna rensas och att jag inte mer behöver hamna där för det har bara orsakat ännu större smärtor. Så mitt tips blir att inte gå till psykologen för småpotatis och vägra utredningar och psykologtester!

Vågar inte tänka på hur många barn och vuxna som finns i vårt avlånga land med diverse diagnoser, det är säkert 1 av 20 skolbarn som fått diagnoser och säkerligen är 90% av dessa felaktiga. Man blir förvånad att så många har ADHD, vilken är en av de nya ”modediagnoserna”. Jag har träffat barn med ADHD och barn med ADHD, den ena är helt neurotypsik och den andra har problem i hela sin vardag. Med detta vill jag framföra att diagnoskriterierna kanske är lite för otydliga eller beskriver för mycket egenskaper hos en neurotypsik person – för det är stora skillnader på ADHD-barn och ”ADHD-barn” Man behöver inte vara psykolog för att uppmärksamma en riktigt ställd diagnos enligt min uppfattning. En vanlig ”svensson” ser vad som är ADHD, autism osv. Där i mellan gör psykologerna ett enormt arbete för att få neurotypiska personer att passa in.

/08’an

  • Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld och Filip Elofsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB