Jag blev sjuk i en djup depression när jag precis fyllde 18 år och var sjuk i över 3 år. Öppenpsykiatrin (dit jag fick en remiss) i min dåvarande kommun i Dalarna har upplägget med stafettläkare: alltså ingen fast stationerad läkare utan en ny vid varje tillfälle. Under ett års tid träffade jag över 17 olika läkare, inte en enda mer än en gång. När man är så pass sjuk som jag var fixar man inte nya läkare varje gång. Ingen av dessa läkare hade heller läst igenom min journal innan mötet, vilket gjorde att jag fick sitta och berätta samma historia gång på gång, utan resultat. Det jag tillslut fick höra var att de inte kunde eller ville hjälpa mig, då jag var för gammal för BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och för ung för vuxenpsykiatrin. Det fanns alltså ingen plats för behandling för mig. Det enda läkarna gjorde för mig var att skriva ut skyhöga doser av antidepressiva utan att kolla upp biverkningar eller hur jag mådde. Den svenska psykvården är under all kritik och jag skulle aldrig släppa in någon av mina nära och kära i den, oavsett hur sjuk den var.