Blev tvångsinlagd efter ett självmordsförsök på avdelning M, länssjukhuset Ryhov, Jönköping. Var inlagd i knappt 2 månader, sa man vad de ville höra, att man mådde bra och inte hade några negativa tankar längre, så lyftes permissions-förbudet. Första kvällen/natten jag tillbringade i ”vaket” tillstånd var det en nyinskriven patient som fick med sig en gaffel in på sitt rum och körde in den i eluttaget.

Jag blev tvångsutskriven till sommaren för då skulle avdelningen sommarstänga och det fanns inte plats för alla patienter. Jag skulle hämta medicin 1 gång i veckan, första omgången samma dag som jag skrevs ut. Allt skulle vara förberett för mig och jag gick till anvisad plats. Ingen medicin, ingen notering. Vände hemåt, gick tillbaka efter ett par dagar då detta skulle vara ordnat. Samma visa igen. Ingen medicin eller notering om att jag skulle hämta. Efter mycket om och men så fixade personalen fram medicinen ändå och sa åt mig att komma tillbaka om 1 vecka för mer. En vecka gick och jag infann mig för att hämta ut medicinen på avtalad tid. Efter att ha suttit 3 timmar i väntrummet utan att blivit uppmärksammad gick jag därifrån. Personalen i receptionen var på ”fika-rast” enligt lappen i luckan. Ingen medicin, hörde aldrig av Psyk igen, tills jag själv bad om en förklaring varför det varit sånt strul och varför ingen kontaktat mig och frågat varför jag inte hämtat ut någon medicin. Fick ett svar att det tyvärr varit sommar och semestrar, men att jag var välkommen att skriva in mig igen för att få hjälp.

Jag har inte varit i kontakt med Psyk efter detta, jag trampar vidare i livet – vissa dagar bättre än andra, men Psykvården i Sverige har jag inget förtroende för.