Under många, många år av en berg och dalbana så nådde jag botten och kunde inte ta mig upp. Jag vände mig till vårdcentralen med anledningen ”Jo, ja har mått lite dåligt, lite deppig på sistone”.
Sanningen var att jag var i så dålig skick att jag inte kunde ta mig dit på egenhand. Min syster följde med och tur var det. Så fort jag kom in till läkaren på vårdcentralen så fick jag inte fram ett ord genom alla tårar.
Läkaren jag träffade va underbar, han var lugn, förstående och lyssnade på mina stakade ord. Min syster fyllde i min bakrund och nutid då jag inte kunde prata, fick väl fram nåt enstaka ord under besöket.
Vi var där nån timme och han visste att jag behövde hjälp omgående. Han skickade en remiss till psykvården och inom en vecka var jag på första besöket på psykavdelningen, med stöd av min syster.
Även här så kunde jag inte prata för jag var alldeles förstörd, men med hjälp av min syster så kunde läkaren få ihop hur mitt liv sett ut såhär långt. Jag blev mottagen bra, men det var absolut det svåraste jag gjort, att ta hjälp.
Utan den grundliga utredningen jag sattes inför så vet jag inte vart jag varit idag.
Träffade även en psykolog pga mina panikattacker, ångest och fobi för att röra mig ibland folk. Även hon va fantastisk. Och idag kan jag pga den hjälp jag fick av henne upptäcka signalerna om jag är påväg mot mina sociala fobier, attacker eller ångest.
Jag kan inte va nått annat än glad över hur från vårdcentralen till psykvården bemötte mig och min syster. Tyvärr är det allt från alla som får den hjälp jag fått och jag känner mig besviken på hur det ser ut i övriga landet då jag själv hade turen att få den hjälp jag behövde/behöver.
Det känns orättvist att det är som en kastad tärning, har man tur så får man den hjälp man behöver om inte får man ”gilla läget” för man kan inget annat göra…