För ungefär 3år sedan fick jag en psykos efter en flerårigt cannabismissbruk. Allting runt om kring mig vände sig emot mig på någotvis. Jag såg tecken i dagstidningar, på tv, hos grannarna m.m. på att folk ville ha ihjäl mig. Jag gick till vårdcentralen för att få hjälp då, jag kände mig förföljd konstant. Jag fick ett recept på oxascand, som jag skulle ta vid behov och en remiss till psyk. Vad jag inte visste då var att oxascand tillhör kategorin benzodiazepiner som är väldigt närbesläktat med rohypnol. Eftersom jag kände mig förföljd konstant åt jag upp hela piller kartongen på 3 dagar om jag inte minns fel. Jag gjorde ett återbesök hos läkaren på vårdcentralen och han skrev ut flera tabletter. Jag gick på några besök samtidigt hos psyk. Jag inbillade mig till och med att psykologen och min egen familj var emot mig. Detta på gick ca. 6 månader då plötsligt läkaren på vårdcentralen säger att han inte vill skriva ut flera oxascand till mig för att det finns en risk att jag blir beroende, vilket jag redan var.
Jag hade ätit någonstans mellan 5-15 tabletter om dagen i 6 månader. När sedan tabletterna gick ur kroppen eller som en missbrukare hade uttryckt sig, när avtändningen kom, brast allting. Nu kom alla dessa tankar tillbaka och lite därtill.
Jag försökte förklara för min flickvän hur jag kände men hon tyckte bara att jag var knäpp. Då slog det mig, jag ska göra livet surt för alla dessa människor som vill ta livet av mig och göra det själv. jag tog 2 köksknivar och bad min flickvän lämna lägenheten. Hon fick frispel såklart och ringde polisen.
Polisen i telefonen bad om att få prata med mig, vilket jag gjorde. Kommer ihåg det som om det vore igår att polisen bad mig släppa ut henne ur lägenheten annars hade dom sett på fallet som ett kidnappningsförsök. Jag mer eller mindre kastade ut henne ur lägenheten för det va inte henne jag ville nåt illa. Jag låste in mig i lägenheten och lade mig i badkaret enbart för att det skulle vara lättare att städa för efteråt. Polisen skickade upp en utbildad förhandlare som skulle försöka få mig att avstå självmordsförsöket men till ingen nytta. Jag låg i badkaret och va fast bestämd att ta mitt liv, problemet var bara det att så fort jag vart tyst i mer än 3-4 sekunder så hörde jag hur dom försökte bryta upp ytterdörren varpå jag skrek att kommer ni in så skär jag mig i halsen. Det är inte lätt att skära sig själv i halsen, jag kände efter pulsådern och placerade knivarna på varsin sida av halsen. Höll andan och skar, jag andvände all min kraft och blodet sprutade, jag var fortfarande vid medvetande och kände knappt nån smärta. Jag fortsatte karva med knivarna i halsen och då flyger dörren in. In kommer ett 10-tal poliser med dragna vapen och ser vad jag gör och dom tar knivarna av mig och släpar ut mig ur lägenheten och in i ambulansen.
Ambulanspersonalen och polsen höll fast mig och tryckte ner mig på båren och konstaterade att jag inte kommit tillräckligt djupt, utan bara skurit i köttet. Dom spände fast mig och körde mig till psyket. Tankar fanns fortfarande kvar och det vart inte bättre av att träffa alla andra, ursäkta uttrycket, knäppskallar. Efter en ca. 2 dagar på psyket kände jag att botten var nådd igen, jag sitter i rummet, ser mig omkring och försöker klura ut hur jag på det mest effektiva sättet kan få jobbet gjort. Jag beslutar mig för att låta sax-mekanismen på höj och sänkbara sängen göra jobbet över halsen. Jag tar ut byrålådorna ur byrån på rummet så jag ska komma upp från backen och i rätt höjd med sängen, lägger mig på lådorna och släpper ner sängen. Jag kände att nu är det färdigt och fick ett lugn i kroppen. Då brakar botten på en av lådorna, jag vägde för mycket för dom. Personalen hörde att någonting lät och kommer instormande, ser vad som håller på att ske och höjer uppsängen och tar hand om avsvimmade mig. Jag fick en hel del sprutor m.m. och vart helt väck i flera timmar. Detta självmordsförsöket resulterade i att jag fick övervakning 24/7 i tre dagar.
Efter dom 3 dagarna kände jag att jag orkar inte vara kvar på psyket då jag inte hade tillgång till ett vettigt alternativ för att ta livet av mig. Jag får prata med läkaren och förklarar att jag vill ut och att jag är frisk. Vilket givetvis var en lögn från min sida och vad händer? Läkaren släpper ut mig! Väl ute så tar jag mig hem till mina föräldrar, i mitt huvud var jag fortfarande lika förföljd av allt och alla. Jag kommer ihåg att jag var 100% övertygad om att folk skulle slå sönder fönsterrutorna och hoppa in och ha ihjäl mig. Jag smög ut i köket och tog även denna gång 2 köksknivar och gick tillbaka till min säng. Mina föräldrar som visste att jag inte fungerade riktigt va givetvis vaksamma och kom på mig med knivarna och polisen kom och tog mig igen. Låg på psyket i ytterligare 3 dagar för att sedan bli utsläppt igen.
Väl ute gjorde jag en deal med mig själv, vill någon ha ihjäl mig, låt dom ha det, än hur långdraget och plågsamt det skulle vara och där står jag idag. Tankar kommer och går, men det känns mycket bättre än det gjorde då. Det har inte hänt nåt på 3år och tror egentligen inte det kommer göra det heller men tankarna finns fortfarande där.

Varför släpper man ut en kille som försökt ta livet av sig 2gånger på 24timmar efter 3dagar. Allt psyket kunde erbjuda var mer benzodiazepiner, inlåsning och ett 10 minuters samtal med en läkare. Är detta vård?

Hade det inte vart för att jag gjorde den där dealen med mig själv hade jag vart död idag.

J