Som en trasig själ sökte jag mig till psykiatrin i hopp om att få stöd i form av samtalskontakt. Jag kände att jag stod och vägde på gränsen, att jag var på väg att förlora mig själv. Jag fick en tid, for tid och vi pratade länge om allt. Kände mig trygg, kände att med så här bra hjälp kommer jag att hitta tillbaka igen.
När det var dags för mitt andra besök ringde jag för att jag ville flytta tiden, om möjligt, 25 minuter då jag skulle hinna från jobbet. När jag pratade med sköterskan i telefonen fick jag veta att min samtalskontakt blivit avskriven då jag inte var samarbetsvillig. Jag undrade givetvis vad dom menade. ”Du vill inte ta emot medicinering och då är samtalskontakten onödig. Vi kan inte hjälpa dig då du inte vill”.
Jag hade tackat nej till medicin då jag hade så på känn att det bara var en tidsfråga innan jag hittade nått att stoppa i mig som avtrubbade mitt skrikande trasiga inre.
1½ månad efter detta var jag fast i ett missbruk som tog mig 2 år att komma ur. Jag vet att medicinering kan vara nödvändig. Men varför kunde inte människan höra vad jag sa?? Att jag inte ville kliva på nån medicin för risken var så stor att det bara skulle hjälpa mig att fly. Jag ville bearbeta och konfrontera det som skrek och gnagde inombords. Med själavård hade jag kanske sluppit mitt missbruk, mitt missbruk som alltid kommer att vara med mig. Jag är drogfri sen 12 år nu. Men det går inte en dag utan att jag påminns om vem jag varit och hur nära det var att det slutade riktigt illa.