Min mamma valsade runt inom psykiatrin och sjukvården i över 25 år utan diagnos, eller snarare fick hon mellan 5-6 olika diagnoser som motsade varandra. I ett tidigt skede bad vi anhöriga om att vår mamma skulle få gå på KBT men det förslaget viftades bort och därefter blev min mamma intagen på olika hem och medicinerna kom och gick. När mamma som då var runt 50 år gammal hasade runt och var okontaktbar och dreglade tog vi beslutet att ta henne därifrån efter ett krismöte med behandlande läkare. Jag är säker på att från början handlade det om utbrändhet men alla dessa mediciner störde kemin i hennes hjärna och hon började få vanföreställningar och slutade äta. Öppenvårdsteam kom förbi en gång i veckan och mesigt satt dom där i köket och frågade hur hon mådde och mamma sa: jag mår fördjävligt…hjälp mig! Men…så enkelt var det inte…någon psykolog syntes inte till heller. Tillslut valsade mamma runt mellan psyket och vårdboende, fick elchocker och högre doser av beroendeframkallande medicin. Sen var hon körd…kan jag säga. Vår familj gick på möten och hade oändliga telefonsamtal med personal, biståndshandläggare, sköterskor (men ingen psykolog) och den samlade bilden vi fick var: Vi har gett upp och vi vet inte vad vi ska göra. Jag kom med massor av förslag på förbättringar och ibland fick jag en otäck känsla av att jag blivit nån slags rådgivare i det hela. Ska tillägga att vår mamma inte var speciellt medgörlig och ville inte flytta 45 mil till min bostadsort. Har inte haft en mamma att växa upp med tyvärr…tänk om hon fått KBT och psykologsamtal redan från början. idag lever hon inte…hon dog ensam i sin säng på vårdboendet. Personalen gick in 1 timme efter hennes larm men då var hon borta. Det är en sån oerhörd förlust.