När jag var yngre hade jag hjälp av psykvården i Sunderbyn. Då var jag 15-19 år. Jag hade svåra ångestproblem och fick utskrivet benso-preparat som lugnande. När det inte hjälpte fick jag högre och högre dos och fler och fler olika mediciner att ta. Till slut var jag inte bara helt avtrubbad och nerdrogad, utan också beroende. Under tre års tid åt jag mer än rekommenderad högsta dos. Jag började även ta andra droger under den tiden. När jag träffade min läkare och sa att jag mådde dåligt och var deprimerad och även berättade att jag hade börjat ta amfetamin för att det får mig att må bättre, frågade hon om jag ville ha amfetamin på recept.. Det ville jag såklart och hon skrev ut Concerta till mig. Jag vet att jag också gjorde fel men dom hjälpte mig inte ur missbruket, de drev mig bara längre in i det.

Idag, 4 år senare har jag ännu missbruksproblem men bor nu i Umeå och går på beroendepsyk här. Det första som hände när jag flyttades över dit var att de satte ut alla mediciner på en gång så att jag blev riktigt sjuk i abstinens. För övrigt får jag ingen hjälp egentligen.

Senast igår ringde jag till akutteamet och berättade att jag mår så dåligt att jag inte orkar leva längre och att jag har piller nog för att ta livet av mig. De bad mig ringa idag. De gjorde ingenting!

Har legat inne många gånger på LPT pga svår ångest som fått mig att skada mig själv. Istället för någon typ av terapi eller någon konstruktiv hjälp har jag istället blivit fullproppad med mediciner och legat fastspänd i bältessäng i dagar i sträck. För att sedan bli utskriven utan någon som helst uppföljning.

Har väldigt dåliga erfarenheter av psykvården och skulle kunna skriva en lång lista på allt de gjort, men det spelar ingen roll Ville bara säga att man som psykiskt sjuk står i beroendeställning till vården och de kan behandla oss hur illa som helst, något de ofta utnyttjar.