Jag har den senaste tiden följt diskussionerna här på Aftonbladet. Det mesta som jag har läst har varit överlag extremt negativt. För mig har det varit det motsatta.

Hösten 2003 gick jag in i väggen. Först hamnade jag hos företagsläkaren, som efter ett kort tag insåg att jag måste till psykvården i Kalmar. Efter någon månad var jag där för första gången. Visst, i början var man som någon slags försökskanin när de skulle testa vilken medicin som verkade på mig. Men efter ett halvår så hittade vi någon som fungerade.

Det skrivs mycket om att psykiatrin bara proppar i en en massa mediciner. Men det är ju inte på grund av lathet från deras sida. Det är ju för min skull.

Jag började med extrema sömnsvårigheter och svårigheter med att kunna koppla av. En annan följd blev att jag började lida av panikångest i olika former. Jag hade svårt för att träffa folk, gå och handla och så vidare. En slags torgskräck.

Jag fick be mina nära och kära att gå och handla mat och dylikt åt mig. Men med psykiatrins hjälp så har det ordnat upp sig.

Jag började efter ett tag med KBT och det var helt underbart. Det tog bara några månader tills jag själv kunde gå utomhus och dessutom handla själv – och kunna uppskatta det.

Nu, åtta år senare, har jag fortfarande kontakt en psykolog varannan vecka. När det gäller medicinering så går jag mer eller mindre bara på en slags “underhållsdos” för att kunna leva ett normalt liv.

Så allt detta snack om att psykvården är åt helvete stämmer absolut inte på mig. Jag har bara positivt att säga om den. Det känns som om man kommer hem när man är där, även om jag aldrig har varit inlagd.

Som sagt, psykvården i Kalmar har varit helt underbar!

Med vänliga hälsningar

Anders Brorsson, Kalmar