Det har under de senaste fyra åren skett åtminstone två gånger att psykvården i Örnsköldsvik har haft hand om multisjuka patienter. Psyket har då misslyckats att kommunicera med de andra avdelningarna som var aktuella, och inte ens begärt upp journalen för patienten. I dessa två fall slutade det med att patienten dog. Ett av fallen menar jag att ni på Aftonbladet skrev om. Det andra fallet handlar om en närstående till mig, som tidigare haft krampproblem och hjärtstopp i samband med utsättning av Stesolid. När Stesoliden skulle sättas ut vid den här sjukhusvistelsen, brydde sig personalen aldrig om att kontrollera journalen, tog inte varningssignalerna på allvar, tog inte patientens egna klagomål på allvar, och inte de anhörigas. Patienten fick kramper som ledde till andningsstopp. Trots att personalen just gått en repetitionskurs i HLR missade man fullständigt att återuppliva, utan sprang istället med patienten i sängen ned mot IVA några hundra meter längre bort. En medicinläkare ser det hända och börjar återupplivning, men då var patientens hjärna redan skadad. Patienten dog indirekt av hjärnskadorna en vecka senare.

Detta var ett tydligt tecken på hur dåligt man i psykvården tar hand om patienter, som samtidigigt har andra sjukdomar. Att vårda en patient med KOL och hjärtsvikt, som egentligen i första hand sökt vård för andningsproblem, och INTE ens begära ut journalen är under all kritik. Samtidigt hade patienten vid tidigare tillfällen sökt vård för sina sjukdomar, men blivit avfärdad – eftersom det fanns (gamla) notiser i journalen om psykisk sjukdom och missbruk.

Vad är det för barocka föreställningar hos sjukvården att hantera psykisk sjukdom så? Och varför är inte psykvården mer kompetent att ta hand om även de patienter som är sjuka i klassisk mening?