Hej!

När jag läste aftonbladets tidning om artikeln för självmord så reste min depression till ren ilska.
Kände att jag måste bidra med någonting. Min erfarenhet över hur illa jag har haft det ända sedan barndomen.
Är en kille som under min barndom och ungdomstid varit utfryst, mobbad saknade vänner som jag aldrig förstod varför.
Men i takt med att jag blev äldre så ökade mitt psykiskt dåliga mående och kände att min levnadstil var väldigt fel. Varför har det alla andra annorlunda än mig och varför får jag inga kompisar var två stora frågor jag dagligen kämpade med.
När jag väl kom upp i övre tonåren så blev jag allt mer destruktiv och självskada var inget ovanligt. Agerade ut allt mer och till sist så blev jag placerad på behandlingshem i hopp med att livet skulle vända en aning och bryta på isolationen jag upplevde.
Har vart och besökt psykiatriker, psykologer samt läkare för mina problem men ingen kunde hitta felet. Jag var så verbal och socialt utåt så det verkade bara konstigt att jag led av det jag gjorde. Folk i min omgivningen (familjen) samt profesionella kontakter jag hade sa ofta att jag överdrev och hittar på….att jag måste *rycka upp* mig. Det var fel på mig att jag aldrig hitta bekantskaper och jag var för komplicerad för att få hjälp på något ställe någonstans. Läkarna och psykiatrin gav upp hoppet om mig eftersom min situation aldrig tillfrisknade…blev bollad fram och tillbaka i flera år, fick flera stämpel diagnoser på mig nästan bara för att hitta felen hos mig. I de flesta fallen så var allting bara felplacerat.
I och med jag blev äldre blev självskada och tankar på självmord allt större och jag har försökt flera gånger. Larmade ett fler tal gånger och ville bli inlagd men blev utskriven direkt. Ett antal påståenden jag vanligstvis fick från läkarna på avdelningarna var att jag inte kunde vara inlagd bara för att jag *saknade vänner*
Ett antal gånger blev jag påkommen med att jag höll på ta livet av mig, vaknade upp på en sjukhussäng då jag var helt paralyzerad och inte kunde prata med tanke på den kraftiga överdosen jag tog men ändå blev jag utsläppt för att jag blev för frisk för bra för att vara kvar på avdelningen. Mina styrka förmågor som att jag är smart, social och verbal har satt handikapp för mig och bidrar med att jag aldrig får hjälp för att jag kan omöjligt må dåligt när jag visar dessa positiva sidor.
Än idag så bollas jag och vet fortfarande ej vad som kommer hända pga all vel och okunskap proffesionella vård folket har idag. Blev diagnoteserad på nytt och nu har jag plötsligt autism, borderline och adhd-drag….blir stämplad gång på gång för att vården aldrig kan hjälpa till och ställer mig i ett fack för att hitta lättaste vägen ut för att dom ska orka slösa energi på att göra det bäst och hjälpa mig.
Har en butik i nuläget som funkar bra som bromsat mina suicidtankar men har fortfarande 90% i mitt liv som jag måste kämpa med dagligen….och när jag läser om alla dessa stackars människor som fått ta sina liv för att det är brist på *hopp* så mår jag så dåligt…vill bara förändra, hoppas på en intervju på tu man hand så man kan ta det mer direkt men mitt hjärta och tankar går åt stackars oskyldiga människor därute som mår dåligt. Hoppas ni trots motgångar i livet hittar styrkor som överväger era känslor….tack för mig kram