Hejsan.
I hela mitt liv har jag mått dåligt, känt mig utanför och misslyckad. Depressionerna har avlöst varandra, mitt humör har varit som en berg och dalbana. Jag har bytt jobb och boende som en annan byter skjorta nästan.
Sårat vänner och familj.

För nästan exakt 1 år sen kollapsade jag, tog bilen och mina antidepressiva i fickan och åkte.
Jag vaknade upp i vår husvagn av polisen som knackade på, jag tog inga tabletter men bröt ihop totalt.
Då la jag in mig för första gången.

Jag blev fantastiskt bemött och en utredning påbörjades omedelbart. Efter tre dagar med långa intervjuer med mig och anhöriga stod det klart att jag hade bipolär 1 och adhd. Läkaren förklarade väl och jag fick även en massa information hemskickad via datorn.

Jag och min make blev erbjuden att gå en utbildning, där vi var patienter och anhöriga. Väldigt givande för både maken och mig.
Under det här året har jag fått ett oerhört stöd och hjälp från psykiatrin, de är väldigt måna om mig och ringer upp och kollar av.
Nu har äntligen medicinerna (det är några) börjat hjälpa, det har bytts ut och ändrats doser.

Så som jag mår och känner mig just nu har jag aldrig mått.
Maken har fått en ny fru och barnen säger alla att det bästa är att jag inte skriker och skäller längre.
De har aldrig vetat vad som väntat dem.

Nu får jag KPT och sakta tar jag mig framåt, jag vågar äntligen tro och hoppas på en bättre vardag.
Psykiatrin har gett mig flytvästen. Nu är det upp till mig att simma och nå stranden.

Med vänliga hälsningar

Carola Lättman