Hej,

Tänkte dela med mig av mina erfarenheter med psykiatrin.

Allt började med att jag arbetade mycket hårt under en period, med mycket stress samt press så vart det en dag för mycket. Jag hade sovit dåligt under en längre period och var nu helt utmattad. Meddelade arbetsgivaren at jag inte kommer in till jobbet på ett tag, jag kände att något var konstigt…

Har aldrig haft psykiska problem tidigare och mått bra under hela mitt liv fram till detta. Sömnproblemen fortsatte, jag var totalt slutkörd men kunde inte sova för att jag varit så uppe i varv den senaste perioden. Efter kraftig ångest och dagar utan sömn fick jag panik 5 på morgonen och blev körd med taxi till akuten på St:görans, jag var så trött att jag inte kunde tala och min flickvän fick berättta förloppet efter timmars väntan på att träffa doktorn. Doktorn verkade totalt ointresserad och skrev ut sömntabletter för 2 dagar.

Efter det tog vi oss till Globens psykiatriska mottagning, efter timmars väntande sa de att vi inte tillhör detta område så det var bara att åka hem, brevid mig satt en 15 årig pojke som sa att han ville ta sitt liv, hoppas han fick någon hjälp, han sa att han bara behövde någon att prata med men det var omöjligt genom vården. Jag lyckades sova lite men var fortfarande mycket trött och utmattad vilket även ledde till att jag vart deprimerad och framförallt inte visste vad som var fel med mig.

2 dagar senare fick jag panikattacker igen och blev skjutsad till huddinge sjukhus akut, min flickvän hade haft upprepade kontakter med vården men det var kalla handen överallt. Där bröt jag ihop totalt och sa att jag skulle ta självmord om de inte hjälpte mig, fastän jag aldrig trott att jag skulle kunna tänka den tanken så var det den enda lösningen just då. Det var första gången nån tog mig på allvar, den trevliga doktorn ordnade så jag skulle få en plats på den slutna psykiatriska avdelningen. Jag hade en annan bild av psykvården, naivt nog trodde jag att man skulle få någon att tala med, en psykolog eller liknande. Så var det inte, 2 läkare skrev ut recept till ett 40-tal patienter och det fanns ingen form av samtalsterapi, det hela kändes mer som ett expriment med olika typer av läkemedel än någon form av försök att lösa problemen folk hade. Mig satte dom direkt in på en dubbelt så stor dos av antidepressiva, vanligtvis trappar man upp dessa långsamt men jag fick dubbel dos direkt. Jag var slutkörd under denna period och tänkte inte så mycket utan svalde det dem gav mig, av dessa antidepressiva vart jag ännu värre då så höga doser leder till att man mår mycket sämre än man redan gör inledningsvis. Jag började även få hallucinationer när de sattes in vilket gjorde att de började stoppa in en antipsykotisk medicinering vid namnet zyprexa. I efterhand har jag läst om biverkningar på dessa piller, var man inte galen innan man började ta dem är man det garanterat efter….
Utöver dubbel dos antidepressiva, psykosmedicin så fick jag även benzodiazepam till nätterna
( vilket egentligen jag tror var enda jag behövde, att få tillbaka min sömn) samt Theralen, Atarax, Inderal och diverse andra lugnande medel.

Låg inne i en månad och fick inte chans att tala med någon psykolog, utan bara kraftig dosering av olika tabletter, är det psykvård? Framförallt var man rädd, visste inte vad det var som var fel och läkarnas spekulationer bättrade inte denna oro då de skulle ställa diagnos med frågor om jag har personer med schizofreni i släkten, vilket jag för övrigt har och andra frågor som började få mig att tro att jag var värre än jag var när jag bara behövde sömn. Vart sen skickad till enheten för tidiga psykoser i huddinge, det var ju också rätt ställe man ville komma till när man mådde som sämst, där fick jag en annan doktor som enbart satt och försökte få fram om jag var psykotisk, det visade sig sen att jag inte var det men de tyckte ändå jag skulle behålla psykosmedicinerna.

Blev utskriven och mådde bättre av sömnen, knappast av medicineringen. Min diagnos i efterhand var just att jag hade haft sömnbrist under längre tis vilket gjort att jag fick sömnstörningar och allt som hör till det med utbrändhet depression och ångest. Efter ca en månad efter att jag vart utskriven fick jag remiss till Wemind en mottagning jag kan rekommendera starkt, då hade jag tillfrisknat så mycket att jag inte längre behövde någon vidare vård så jag tackade för mig där och började se över min medicinering. När jag såg biverkningarna på psykosmedicinen och att jag gått upp 20kilo på en månad beslutade jag mig att sluta tvärt trots läkares varningar, mådde mycket bättre efter detta. Vidare fortsatte jag ett par månader med antidepressiva, kände dock att mitt humör var som en robots. Jag var varken glad eller ledsen, mest likgiltig. Jag beslutade mig att sluta med den också, läkaren rekommenderade att jag skulle gå på dem i ett år för att sedan trappa ner i ett år till. Jag halverade min dubbla dos på en vecka, tog bort resterande ”normaldos” veckan efter och jag mådde bättre än innan trots att läkare varnar för att trappa ned snabbt…

Jag har som sagt aldrig haft psykisk ohälsa tidigare och inte efter detta heller och är väldigt glad för det, men med denna erfarenhet i bagaget så har jag stor förståelse för människor som mår dåligt, vem som helst kan bli självmordsbenägen i vissa situationer och framförallt när man möts av kalla handen från vården, man känner sig utsatt och inte tagen på allvar.
Då känns det som att självmord är den enda lösningen på problemet och det är just då man måste få hjälp från vården, man kan inte när man mår så dåligt vänta på en remiss. En månad känns som tio år när man mår som sämst.

För att summera min erfarenhet av vården så är den otillräcklig på många sätt, man satsar på mediciner istället för terapi och resurserna fördelas fel. Vi hade 4-6 mentalskötare på avdelningen, de kunde ha tagit bort hälften av dem och anställt en psykolog istället som garanterat hade gjort mer nytta för tillfrisknandet av patienterna. Vidare skickade man dagligen in patienter på el chocks behandlingar, jag var den enda som klarade mig på avdelningen. Det var hemskt att se dem rullas ut på bår för att sedan komma tillbaka medvetslösa och omtumlade, känns som psykvården inte utvecklats sen 50-talet.

Tycker detta är ett bra intiativ, hoppas vi kan hjälpa människor som mår dåligt samt att vi förändrar bilden av psykisk ohälsa och hur man förebygger den.

Jag tror det är enkelt, mer samtal och mindre piller…