Den svenska psykiatriska vården.
Min tvekan och mitt förtroende på hela den svenska psykiatsika vården började så fort min mamma gick in I väggen och kom i kontakt med psykvården första gången.
– Mår du dåligt, så tråkigt men jag har bra nyheter, Vi har piller mot allt!!!
Det var ungefär den hjälpen vi fick. Det var där hela pillerhistorien började.
Visst mamma fick träffa psykolog några ganger tills hon blev lagom bra för att klara sig själv i en vecka och för att sedan falla tillbaka i oron och ångesten.
Snart kom sömnproblmen.
-Det är fullkomligt förståligt att du inte kan somna när du har allt detta att tänka på. Vi skriver ut några sömntabletter för att du lättare ska kunna somna in på kvällen, sa doktorn.
Bra! NU kunde mamma äntligen känna sig lite gladare på dagen med de antideprissiva tabletterna mot deprissonen och slippa tänka på problemen på kvällen. Om det blev för mycket var det bara att ta en sömntablett och vips, så somnade man.
Snart kom nästa problem. Hon började vakna efter några timmars sömn. Hm. Vad nu då?
Doktorn fixar. En långtidsverknade sömntablett. Ta bara en av varje varje kväll så sover då som en stock.
Jo då sov det gjorde hon. Natt och dag. År ut och år in. Nya recept. Nya tabletter. Allt större beroende. Mer tabletter.
– Åh jasså, är tabletterna redan slut. Hur hände detta? De skulle ju räckt i tio dagar till?!
Men jo det skulle de. Men mamma var så himla trött på dagen efter de staka medicinerna att hon var tvungen att ta en sovtablett på dagen för att känna sig piggare.

Och så fortsatte det. Tablett på tabeller och problem på problem.
Nu började minnet bli dåligt. Mamma glömde bort vart hon parkerat bilen, var hon hade varit eller gjort under dagen, om hon ätit eller inte, var vi, hennes barn jobbade med osv osv.
Man började med någon utredning. Men den visade inget fel. Vi var lättade förståss eftersom vi hade börjat misstänka alzermers. Sedan kom värken. Mamma fick så ont I benen att hon inte kunde komma ur sängen. Fler piller.
Och där brast det. Pappa tog med PÅSEN med alla olika piller till pysk och viasde allt de hade gett henne. Bara skrivit utan att utreda, titta bakåt I journaler eller I medesik historiken.

Så mamma blev inlagd. Man tog bort alla medeciner, gav lite elchokar, och värken försvann.
Vips.
Hemskickad.
Medecinförgiftad och renad och åter hemma.
Tankarna och känslan av förnedring kom tillbaka. Som ett brev på posten även sömnproblem och depission.
– Men oj, stackarn liten. Vi skriver ut lite antideprisiva och sömnatabltter. En korttidsverkande och en långtisverknade så ska du se att det känna bättre.
Tillbaka på ruta ett. Och minnet blev bara sämre.
Sedan kom den nya regeringen och sa att nu ska du ut och jobba.
Mamma börjad epå praktik. Efter en vecka skulle hon visa mig vart hon praktiserade någon stans. Men hon kunde inte hitta dit. Väl där kunde hon inte visa sitt rum utan kom till cafeterian.

Mamma går vilse I en trerumslägenhet, Hon vet itne om hon gått eller kört bil till stan, men man hittar inget fel.

Hallå!!!!
Vakna. Det enda fel som finns och är är alla piller. Vem är då denna läkare, som bara printer ut mer och mer tabeltter I stället för tat hitta orsaken till problmet. Stillnoct är en tillfälligt medicin och inte en tabett man ska äta åt ut och år in.
När kommer det att hända.?När ska någon ta tag I problemen ?
Någonsin?
Det har nu gått sex år, mamma har ca 30 år kvar I livet. Ska honbehöva vara beroende av tabletter, förlora minnet och leva I ständing värk??? För att den svenska psykiatriska vården är för lat för att vara psykvård?