Jag är en kvinna på 20 år som har borderline personlighetsstörning. Jag har mått dåligt sedan jag var 10 år gammal. Första gången jag kom i kontakt med psyk var när jag var 12 år. Sedan dess har det bara gått utför med hjälpen från psyk. På BUP prövades det först med terapi vilket inte hjälpte. Då börjades det med att prova olika sorters mediciner och utredningar. I stället för att prova olika terapier så valde läkarna medicinerna till hjälp, och det blev bara starkare mediciner för varje gång. Det hjälpte inte heller. Jag fick självskadebeteende och skar mig ofta. Det blev många självmordsförsök också. Då börjades det med långa inläggningar på psyk. Även där prövades många mediciner istället för annan hjälp. När jag var 17 år fick jag anorexia och mådde ännu sämre. Så då flyttades jag till Viksjö behandlingshem. Jag bodde där i 2 år, men inte heller där så fick jag rätt hjälp. Återigen provades det olika mediciner. Men självskadebeteendet blev värre, och det blev flera självmordsförsök. Minst en gång i veckan hamnade jag på sjukhus för att sy mina skärsår. Blev även en hel del inläggningar på psyk. När jag flyttade hem till Norrköping så kom jag i kontakt med vuxenpsyk där dom skulle ta hand om mig. Specialistläkaren jag fick förvärrade mig situation helt och hållet. Jag fick ständigt höra att jag mådde för dåligt för att få någon terapi, utan istället började jag få starka och väldigt beroendeframkallande mediciner. Jag var tvungen att ta över 20 piller om dagen, vilket ledde till att jag inte kunde gå till skolan för att jag var för trött och påverkad av medicinerna. Kontaktpersonerna slutade flera gånger att höra av sig till mig. Så under flera månader kunde jag vara helt utan någon hjälp från vuxenpsyk. Jag bad flera gånger om att få en ny utredning så att jag kunde få veta vad felet var. Men det blev aldrig av. Till slut bestämde jag mig för att byta över till Capio i förhoppning att få bättre hjälp där. Har haft många funderingar på att anmäla vuxenpsyk för alla fel dom gjorde. När jag bytte över till Capio fick jag återigen vara utan hjälp under flera månader. När jag väl fick träffa mina kontaktpersoner så blev det en aning bättre, dom lyssnade på vad jag behövde för hjälp. Men återigen prövades det olika mediciner som gav mig många jobbiga biverkningar. Flera gånger blev jag inlagd igen, men under kortare perioder. Under alla åren har det även blivit att jag självmedicinerat för att kunna må bättre. Vilket hjälpte till en viss del, men ledde även till att jag blev ännu mer beroende av endel mediciner. I somras bestämdes det att jag skulle läggas in på avgiftning för att kunna sluta med alla mediciner. Men jag fick bara stanna en dag på psyk och skickades hem med ännu flera mediciner istället. Nu idag tar jag dagligen Sobril, Imovane, Propavan, Lyrica, Lamotrigin, Zyprexa, Circadin, Theralen och Akineton. Får även mediciner mot mina biverkningar, vilket känns väldigt fel. Flera gånger föreslår även specialistläkaren att jag bör läggas in, men jag vet redan att det inte är till någon hjälp. Personalen på psyk är oftast otrevliga och vägrar prata med mig. Dom väljer istället att sitta och fika med resten av personalen och säger att man bara stör hela tiden. Så då kan man undra varför dom ens en gång jobbar som skötare. Även dom väljer att medicinera än att prata och bara finnas till. Nu har jag fått en bra läkare som lyssnar på mig och har lovat att jag både ska få DBT mot självskadebeteendet och att få en ny utredning. Så nu har jag börjat hoppas på att äntligen få den hjälp jag behöver.