Jag har suttit och tagit del av flera berättelser i denna granskning och jag tänker inte hålla något förvarstal men tänkte dela med mig av mina upplevelser med arbetet i psykiatrin.
Har träffat många patienter som erbjudits flertalet behandlingar men faktiskt valt att avstå eller hoppa av dessa. Att genomgå t ex en KBT behandling där man som patient behöver exponeras för situationer som man kanske under flertalet år har undvikit p g a kraftig ångest m.m innefattar ett enormt lidande för patienterna och kräver mycket utav dem under behandlingens gång. Då det har forskats mycket på KBT vet man att det ger ett positivt resultat hos flertalet. Om man drar jämförelsen med cellgiftsbehandlingar som erbjuds vid många typer av cancer, trots en mycket krävande behandling, tror jag inte att det är så många som avstår från dessa.
Det är också många patienter som har en ”färdig behandling” när de söker psykiatrin som t ex att de ska träffa en läkare, behöver prata med en psykolog, bearbetande terapi m.m. utan att ha en egentlig kunskap om just vilka behandlingar som vore bäst just vid den personens problematik. Detta kan kännas frustrerande som personal då man i många fall sedan får stå med patienternas besvikelse och missnöje över att inte upplevt sig bli hjälpta. Även krav på att snabbt få hjälp och bli bra igen kan vara svår att uppfylla. Det är inte ovanligt att problematik hos patienter byggts upp under åratal och det är ingenting man löser på några veckor/månader.
Jag är fullt medveten om otaliga brister i psykiatrin men jag tror mycket på att personal skulle satsa mer på patientutbildning för att gemensamt med patienter kunna komma fram till en behandlingsplan samt uppmuntra och coacha patienter då behandlingarna innebär ett stort arbete för patienterna, något som jag upplever att det saknas vetskap i allmänheten kring.