Har levt med min panikångest nu i 3 år, från början visste jag inte vad det var och vågade inte göra någonting åt det. Skämdes eftersom jag var ”sjuk i huvudet”. Var inne på akuten vid några tillfällen men blev hemskickad eftersom de inte hittade några fysiska fel på mig, ingen nämnde ens att det kunde vara panikångest utan det har jag fått reda på genom google…. har varit på vårdcentralen vid ett flertal tillfällen men inte heller här har de tagit mig på allvar. Jag fick tillslut träffa en läkare på den vårdcentralen som lyssnade på mig och skickade en remiss till en psykolog som skulle hjälpa mig, den remissen blev nekad om och om igen eftersom jag inte var tillräckligt sjuk. Bytte vårdcentral i våras och kom i kontakt med en underbar läkare som äntligen tog sig tid att lyssna och gör något åt mina problem. Nu träffas jag en psykolog varannan vecka och får hjälp med mina problem och jag mår sakta men säkert bättre för varje gång. Men att man ska behöva slåss om och om igen för att få hjälp… jag är glad att jag inte mådde sämre än att jag kunde klara mig med hjälp av min sambo. Utan det stödet hade jag nog inte mått så bra efter dessa år med panikångest. Jag hade orken och styrkan att slåss för att få hjälp och viljan att inte ge upp när det gick emot mig, men jag lider med de som inte har den orken att slåss för att få hjälp. Inte konstigt att det är så många i det här landet som mår dåligt, eftersom man måste kämpa så för att få hjälp. Det är precis det man inte orkar när man mår som sämst!