Inom kriminalvården och domstolen heter det ju oskyldig till motsatsen bevisats. Min erfarenhet av psykvården är dessvärre tvärtom.
Jag blev inlagd på psykiatriska avdelningen för, som läkaren sa, medicinändring och sömnregistrering.
Medicinändringen fick jag sköta det mesta hemma innan, skulle sätta ut medicinen helt innan jag kom in, och den nya sattes inte in förrän sista dagen jag var inlagd.
Under tiden jag var inlagd registrerades sömnen genom att de öppnade dörren till rummet, var jag tyst så sov jag enligt dem, men att jag inte hörde dem var sanningen. Någon gång ropade jag att jag var vaken och de blev chockade att höra det till svar. Verkligen en ordentlig sömnregistrering va? Detta gjorde att det sas att jag ”bara vände på dygnet” och sov de timmar jag behövde. Vilket då i sin tur ledde till att jag inte fick någon mer hjälp för sömnen, som fortfarande är ett stort problem.

Sen togs det rutindrogtest. Pga ryggproblematik (efter inläggningen bekräftat diskbråck som senare opererades) så åt jag en del smärtstillande. Detta ville då läkaren ha till att jag var missbrukare, hon ställde en egen diagnos på mig som ingen annan läkare har kunnat bekräfta senare, allt för att få in missbruk i min diagnos. Det första provet som analyserades hos dem visade positivt för benzo, något jag inte ätit på 2 år. Andra och tredje proverna, som skickades iväg till annan ort, var dock negativa. Men efter detta är jag stämplad som missbrukare.

Dessutom togs levervärden som var förhöjda, kanske inte så konstigt med tanke på min medicinlista för både rygg och psyket. Detta fick jag dock veta 3(!) år senare av en slump, då nya prover skulle tas. Märkligt att sådant inte meddelas till patienten, och inte följs upp anser jag.

Jag har ytterst liten, om ens befintlig, tilltro till svenska psykvården. Jag har fler upplevelser med mig i bagaget men detta får räcka.