Senast skulle kunna ha varit 2002, likväl kan det ha varit något år tidigare, så länge sedan att jag inte minns hur jag påverkades av Metamina.

När jag var 7 år gammal var jag väldigt energisk och hade svårt att komma nära folk, inte för att jag inte vågade, utan för att jag helt enkelt var för mycket.

Efter en utförlig utredning fick jag diagnosen Tourette syndrome, något jag hade mycket svårt att acceptera. Än idag kan jag hitta gamla recept, en halvfull flaska theralen eller burkar attarax, concerta, ritalin och såklart metamina.

– Piller och recept som bringar ångest, ändock en känsla av säkerhet.

Jag vill minnas att under alla oberäkneliga möten med läkare och psykiatriker så hade jag, inte till en början, känslan av att dom ville hjälpa mig.

Inga preparat gav resultat, varken piller eller orala droppar.

Tillslut hölls det ett längre möte på BUP där läkaren förklarade mycket informativt om metamina och dess ”status” som läkemedel alla dessa år sedan.

Mina föräldrar var villiga att ge det en chans, jag var ofta väldigt trotsig och motsatte mig det mesta även om något sa till mig att det här var min chans.

Föräldrarna har på senare dagar svarat på samtliga av mina få frågor om medicinerna och alla möten; metamina var ett preparat som gav resultat.

Nu, idag såsom igår, läser jag debattartiklar om detta preparat; folk som är emot och för att det ska vara tillgängligt, samt folks egna upplevelser av att ta metamina.

Denna debatt oroar mig.
På äldre, ändock unga dagar, kan man känna sina besvär återkomma och man funderar på ifall man ska ge det en ny chans.

Jag väntar inte på hjälp från psykvården.
Jag väntar på att vara säker nog i mig själv för att gå dit igen.

Evinnerligt hoppas jag att denna debatt hjälper folk, jag väntar ivrigt såsom tålmodigt.

//Daniel.