För cirka ett år sedan larmade en vän min läkare att han misstänkte att jag var självmordsbenägen.
Min läkare ringde otaliga gånger men i mitt då nära apatiska tillstånd så kändes ingenting viktigt och att svara i telefonen var som att bege sig på en resa jorden runt till fots. Ingenting betydde något.
Efter många meddelanden på telefonsvararen gick jag med på att ta emot henne. Hon kom då hem till mig med en vårdare. Hon var rasande arg och skällde på mig för att jag hade skrämt upp mina vänner som var oroliga.
Hon sa att hon var så arg så hon visste inte vart hon skulle ta vägen och tillägger ”Om du nu tänker ta livet av dig, så berätta inte det för någon!” Hon menade att det var elakt.
Min vän räddade mycket troligt mitt liv den dagen.

Jag blev inlagd och spenderade 6 omtumlande dagar i den slutna psykiatrivården på en avdelning i Borås. Jag var chockad, bestört, rädd, orolig och arg när jag åkte därifrån pga mina upplevelser.
Att en patient blev jagad och nerbrottad i polisgrepp för att få en lugnande spruta när denne hade ett ”utbrott” var bara en av sakerna som upprepade sig några gånger om dagen.
Detta var den ”vård” som denne erbjöds.

Att jag blev vägrad min medicin som jag haft sedan innan och anklagad att jag var beroende av den för att andra patienter hade fått problem av den, att jag blev erbjuden neuroleptika och sömnmedel från ingenstans istället för den medicin som var min, och att mina hjärtrubbningar analyserat på papper, ansågs vara ångest även fast jag inte alls upplevde ångest vid tilfällena då arytmin skett, var bara några av de exempel som inträffade där.
Att jag hade sån ångest att jag slog huvudet i väggen för att känna mig mer avslappnad när min rumskamrat gång på gång ringde på klockan och visade hur ångestladdad jag var, för att personlaen skulle komma in, himla med ögonen, stänga av klockan (gång på gång) och återgå till sitt.

Dagen efter berättade jag att jag ville ha en annan ansvarig sjuksköterska än den som vart ansvarig kvällen innan, både till henne, hennes kollegor och till övriga. Man har rätt att välja, eller välja bort en sjuksköterska vilket jag och andra patienter påpekade för de anställda upprepade gånger. De var 4 st ssk där samtidigt.
Detta ignorerades helt och jag fick inte ens svar på tilltal som rörde ämnet.

Mycket av det ovanstående tystades ner och vis samtal med överläkaren och avdelningschefen hade de inte hört talas om det.
När jag förmedlade att jag hade önskan om att anmäla så tystades också detta ner.

En annan patient som var inne pga missbruksöverdos och var levnadsuppgiven blev till sist utskriven när han var som mest labil, med beroendeframkallande läkemedel möjliga att överdosera för suicid.
De behövde tydligen hans plats…

Just nu försöker jag få kraft att beställa en tid till en läkare på en vårdcentral. Min läkare på öppenvården avslutade mitt ärende då hon inte fått kontakt med mig på tre månader. Ett av mina största problemområden rör ångest och social fobi…
Jag är nu utförsäkrad och har inte rätt till någon ersättning någonstans.