Jag är sjuksköterska. En sjuksköterska med tur. En sjuksköterska med fantastiska arbetskamrater och vänner. Jag är en sjuksköterska med en kronisk depression sedan ca 10 år tillbaka.
Första gången jag blev akut försämrad hjälpte snälla arbetskamrater mig till psyk.akuten. Där blev det medicinhöjning. Då det fanns suicidrisk kunde jag bli inskriven men det var inget doktorn rekommenderade utan istället skulle mina vänner ta hand om mig. För fortsatt omhänderttagande hänvisades jag till ”gröna sidorna” för att finna en psykiater. Mina vänner letade med ljus och lykta och fann en privat psykiater om kunde hjälpa mig för 400 kr/besök, ej ansluten till FK. Han var fantastisk och och var värd varenda krona.
I år skedde en akut försämring igen. Min privata psykiater var inte längre tillgänglig. Via en vän fick jag än en gång hjälp till att träffa psykiater på sjukhus, vilket jag aldrig fått annars. Jag vårdades inneliggande i 5 veckor.
Nu skulle öppenvården ta över. Jag kände mig som Don Qutiot. Att slåss mot väderkvarnar med depression gör inte depressionen bättre. Än en gång hjälpte vänner och kontakter till.
Jag har vänner och kontakter att tacka för mitt liv! Vad är det som är fel? Det är ett mål för staten att minska självmordsantalet. För mig finns det ett enkelt svar på det: Tillgänglighet! Ta emot mig när jag behöver det! Tvinga inte vänner, kamrater och anhöriga att behöva kämpa för mitt liv.