Har sedan 1994 besökt ett antal psykiatiker tillsammans med min son; först för barn och sedan för vuxna. De lyssnar, lägger huvudet på sned och säger: ”oj oj du är så sjuk” till min son. Men under alla år som gott så har vi inte fått någon riktig diagnos utan symtomen har hela tiden botats med mer medicin. Har min son påtalat att han inte mått bra av medicinen; ja då har dosen ökats istället för att försöka hitta varför han inte mått bra av medicineringen. Under åren har min son sjukdom också gjort att han fått problem med att äta. Vi har gått igenom anorexi, bulemi och säker också det som inte har något namn ännu. När min son var kring 17 år sökte vi hjälp för detta, varvid läkaren drog upp min sons tröja och sade helt kallt ”det finns ännu fett på den här kroppen”. Detta ledde till att sonen gick hem, stack fingrarna i halsen och därefter när jag inte var hemma skar sig. För 3 år sedan gav vi upp landstingsvården och försökte oss på privat vård. Men nu har det gått så många år och sonen har kommit så långt ner i sin sjukdom att det är svårt för honom att lita på en enda människa. Det verkar som allt vi gör blir ”moment 22”. Åren rinner ifrån honom och det enda han önskar är att kunna bli bättre så att han kan leva ett någotsånär normalt liv. Som alternativ ser han bara en enda utväg och det är en utväg som jag har varit rädd för att han skall ta under de senaste 10 åren. Försök har inte saknats men hittills har det gått bra, ialla fall enligt vad jag tycker. Sonen anser tvärtom. Skulle kunna skriva mycket mer; bara journalerna ger en mardrömmar. Allt från att jag skulle utnyttja min son för att få bidrag till att sonen spelar för att slippa arbeta. Sägas kan också att vi ännu inte fått ett enda öre i bidrag eller ersättning.