Jag har haft kontakt med psykvården i 13 år. Olika städer, olika doktorer. Och det har alltid sett likadant ut, gett mig ett recept eller fler – utan uppföljning. Det här är något jag vant mig vid, och jag har lärt känna min kropp och mitt psyke tillräckligt för att själv bäst veta vad som får mig att må bra. Men jag tycker innerligt synd om unga människor som vilsna kommer till pyskenheten i tron om att de kommer bli botade.
För ca ett år sedan flyttade jag till Södertälje och var då tvungen att åter ta kontakt med en ny psykmottagning (Södertälje sjukhus) för att kunna få ut mina mediciner. Nu har jag väntat i över 6 månader, och står fortfarande i kö. I ett samtal med en läkare sa denne att jag genast borde sluta med en av mina mediciner, för att den ändå inte hade någon verkan på mig. En läkare som inte ännu satt sig in i mitt fall, och det gäller en medicin som är a och o för mitt välbefinnande..
Han började dessutom fråga ut mig om mitt sexliv. När jag berättade att jag var utan partner så undrade han om jag då raggade på krogen, lekte med mig själv eller hade sex med vänner. Jag är gammal nog att inte bli berörd av den typen av frågor, men nog vet jag att det är minst sagt opassande! Slutligen fick jag även veta att de var så pass underbemannade att enskilda samtal var att glömma, här erbjöds endast gruppterapi, oavsett diagnos.. :S
Man måste vara stark som attan, och själv finna sina vägar till inre harmoni. Hjälp kan man få i form av mediciner om man så vill. Men är du svag och inte kan hjälpa dig själv, då ligger du illa till dessvärre..