Jag har haft många dialoger i olika sammanhang där jag försökt förklara skillnaden mellan den traditionella vården och det jag till sist såg fattades inom denna. För att få flertalet av de människor som fastnat i missbruk, ångest, depressioner och andra psykiska störningar att tillfriskna krävs något utöver det vetenskapen hittills lyckats skapa. Precis som i sporten orientering behöver vi en karta att följa, som också hjälper oss att bära informationen under resans gång.

Jag är själv en stor förespråkare det vetenskapliga, det vi vet fungerar efter en utvärdering enligt konstens alla regler. Jag vill beskriva det som kan vara sannolikt innan den vetenskapliga utvärderingen har kommit så långt att den metod jag skapat sannolikt är bekräftad.

Vetenskapligt vet vi om att orientering i skogen går betydligt enklare med en karta. Om någon skulle säga så här; ”Jag har kommit på något helt nytt som jag vill ska prövas vetenskapligt. Jag vet att det går lättare att orientera i skogen utan karta. Då skulle vi givetvis dumförklara den människan, eller hur. Det vet vem som helst, att utan karta så kommer man inte långt i en komplex skog. Nej, snabbt är man vilse i pannkakan – och i skogen. Enda vägen är då tillbaka till ursprunget. Det blir bara kortare utflykter i skogen. Annars riskerar man ju livhanken, eller hur?

Det jag till sist förstod var att jag varit offer för precis samma sak, fast det handlade om en annan typ av ”skog”. Skogen i mitt fall var hela min historia av formade tankemönster, ca 40 år, det räcker med halva den tiden för att man ska kunna jämställa komplexiteten i de tankemönster som präglats med vilsenheten i en hyfsat igenvuxen urskog där en karta är livsnödvändig.

Det är ibland svårt att förklara att det går mycket snabbare och enklare att lösa människors svåra problem med en ”karta” till hjälp. Vi behöver tänka ”orientering” för att se likheterna i komplexiteten. Ser vi det så ser vi också att lösningen är väldigt likvärdig. Rent logiskt tror jag man kan förstå på någon nivå att en ”karta” för alkoholism, ångest, depressioner etc. som visar hela vägen tillsammans med samtalet är något som sannolikt kan vara en bättre väg till lösning?

Problematiken med psykoterapi och andra samtalsbaserade lösningsmetoder är att man inte har kommit lika långt utvecklingsmässigt som i orientering. Patienter och klienter får betala ett högt pris för att man inte kommit längre rent funktionellt. Det är ingens fel men konsekvenserna är oerhörda lidanden och en för tidig död i för många.

Tänk vad många orienterare som skulle dö i skogen om de tvingades orientera utan karta. Nu är det ju inte så att vi medvetet tvingar patienter att orientera sig igenom sin komplexitet utan karta. Nej, vi ser bara inte hela bilden. Då hjälper det tyvärr inte med 10 års utbildning i psykologi, eftersom det bara bygger samtalet som grund. Det blir faktiskt mer komplext och abstrakt för patienterna ju mer komplexa samtal som förs utan att skapa den nödvändiga helhetsförståelsen först.

Tvivlar du fortfarande på det jag beskriver? Ta gärna kontakt med mig så förklarar jag mer.

Jag kan självklart inte i minsta detalj veta hur mycket större skillnad det jag skapat gör. Det är inte det som är det viktiga till att börja med. Sannolikhet och vetskap är att förstå de enkla regler som är överordnat alla dessa små detaljer.

Min önskan är att min vetskap som utkristalliserats i en processkarta för i princip alla komplexa psykiska tillstånd, inklusive missbruk ska komma fler lidande människor till del. För all del, processkartan kan med fördel användas i större sammanhang och större system. Men det kan kännas tillräckligt att baxa igenom den i det lilla till att börja med.