Jag blev inlagd första gången när jag var 18 år. Och jag åkte in och ut från avdelningen flera gånger under mina två sista åren på gymnasiet och sen även efter jag gick tog studenter. Men första gången då jag var inlagd så fick jag en antidepressivt tablett och det var bara min början i min medicinlista. Dom ändrade och bytte/lade till varje gång jag blev inlagd. Men värst var det när jag var 20 år och hade flyttat hem till mina föräldrar efter att ha försökt att gå på folkhögskolor och få gymnasiebehörighet då jag blev inlagd på ett sjukhus och sen på psyk i ett annat län efter en överdos av piller. Fick åka ambulans i 35 mil och hamnade på den avdelningen och sjukhus som jag tillhörde och under en natt så fick jag från 1 tablett/dag till 25 tabletter/dag!!!!! Och jag blev som en zombie. Blev utskriven efter 4 v och när jag blev utskriven så var jag tvungen att bo hos mina föräldrarn som fick bli mina ”vårdpersonal” som inte kunde lämna mig mig ensam och ge mig mina mediciner som jag skulle ta flera ggr om dagen, dom fick även väcka mig när jag skulle äta och skjutsa mig till min psykolog på mottagningen. Jag gick upp och vikt och jag mådde bara sämre och sämre och mina föräldrar var helt uppgivna och hjälplösa. Jag sov ca 20 timmar om dan. Min motorik blev sämre och jag hade ingen livsgnista kvar. Men sen beslutades efter jag blev inlagd igen på psyk att jag skulle få komma till ett behandlingshem som jag bodde i 2 år men det är en annan historia. Men jag kan säga att det behandlingshem var inte bättre än att vara inlagd på psyk. Efter dom 2 åren så ökade dom mina tabletter från 25 till 32 st/dag!!!

Idag mår jag bättre. Jag är fortfarande sjukskriven men arbetstränar ca 12 timmar/veckan, tränar lite, går på olika kurser, sjunger, har en hund och bor själv med hunden i en lägenhet!!! Får även stöd från psykmottagningen och socialpsykiatrin. Åker runt om i Sverige och hälsar på vänner. Jag är mera framåt och mera pigg och äter nu bara 6 tabletter om dagen!!!!! Och jag har lång- och kortsiktliga mål som jag strävar mot att uppfylla. Mina föräldrar mår också mycket bättre och litar mera på mig idag. Jag är född 1985 och ser ljus på framtiden men…..jag hamnar i svackor och har varit inlagd men har kommit ur svackan lättare idag.

Alla ni som är drabbade och inte får någon hjälp så vill jag bara säga; Ge inte upp din rätt att få vård!!!! Och du är inte ensam även om det känns så. Vet att det är svårt att bli hörd och man ingen ork har men ta ett litet steg i taget ”även en tusenmil börjar med ett steg”. Och låt aldrig…aldrig någon kliva och stampa på dig. Det är ditt liv och du bestämmer vad du vill med den. Men om du tänker på att ta ditt liv då kommer du aldrig att få uppleva vad livet har att ge. Känns det som du är allra längst ner i det djupa då kan det bara bli bättre. Kämpa för du lever bara en gång!!!!