Mitt ex, tillika min bästa kompis, dog i februari i år av en överdos av en cocktail bestående av diverse lugnande. Den dödande substansen spårades dock till Tramadol, ett kraftigt smärtstillande medel som skrivs ut utan några som helst funderingar i Norrbotten.
Norrbottens Kuriren har gjort ett omfattande reportage om just den typen av medicin och hur läkare skriver ut dessa utan några som helst betänkligheter. ”Det är enklare att ge en näve piller än vård” verkar vara mantra inom psykvården just idag.

Åter till min kompis. Han hade en lång sjukdomshistoria. Feldiagnos, medicinering och utredningar. Det slutade med att han ”självmedicinerade” sig själv (som han kallade det) eftersom han tyckte att läkarna inte satt på den kompetensen som de borde. Han sökte upp diagnoser, symptom och medicinering på Internet och självdiagnostiserade sig själv. Han framförde sin teori till läkaren och lyckades snirkla in läkaren på ”rätt spår” och fick därmed de rätta grejerna. Han sa alltid att psykvården och Apoteket var hans främsta langare (eller ”kranar”).
Är det inte sjukt?

Han åkte in och ut ur psykakuten, vårdcentraler, mötte psykologer, läkare, socialen… ingen förstod någonsin allvaret. Han kom med uppskurna armar och ben, men blev alltid hemskickad med en näve piller…. Givetvis hänger det på att personen i fråga (patienten) tar emot hjälpen, men min bedömning är att det aldrig kom någon tillförlitlig hjälp. De använde sig av mallar och passar man inte in i mallen så skickas man hem.

Det är så märkligt att läkare, psykologer mfl är utbildade till att hjälpa människor, de ”brinner” för individen och ser till människans värde, men i praktiken så sopar de problemen under mattan och medicinerar sönder dem istället.

Jag har sett verkligheten, jag har tröstat min kompis när han ringt mitt i natten för att ta farväl, jag har torkat hans blod och lagt om hans sår. Allt för att psykiatrin inte är tillförlitlig.

Jag kan inte säga svart på vitt vad som skall göras, men det handlar väl om resurser som vanligt. Kunskap, resurser och engagemang.
Det enda jag vet är att det krävs en förändring. För hade psykiatrin varit annorlunda så hade min bästa kompis varit här med mig nu.