I mars försökte jag ta livet av mig cch lades in på akutpsyk på LPT, lagen on psykiatrisk tvångsvård i Växjö.

Dock så var jag på den tiden fortfarande skriven i Karlskrona så jag blev förflyttad dit, först på PIVA sedan en sluten avdelning. Efter ungefär två veckor skrevs jag ut om jag lovade att jag skulle vara hos pappa ett tag, för dem ville inte lämna mig ensam.

Det var nu problemet började, innan jag skrevs ut lovade och försäkrade min läkare mig om att jag inom TVÅ veckor skulle få träffa en psykiatriker/therapeut för att mitt fall var akut.

Det löftet var långt ifrån sanning. Först nu i augusti fick jag träffa en psykolog.

Innan dess fick jag träffa en överläkare i Juni som skrev ut medicin till mig och gjorde en ”låtsasdiagnos” på mig.

Jag mår idag inte alls bra, jag har fel mediciner, terapin hjälper inte och jag har panik över att jag mår såhär dåligt utan att ingen lyfter på ögonbrynen. Jag vet inte vart jag ska vända mig, för det känns som om alla vänder ryggen till.

När jag Juni hade testat den medicin som läkaren skrev ut till mig, vilket var den tredje jag testade och som dock inte hade en positiv effekt på mig hörde jag av mig för att jag ville byta, men då hade han ingen tid den veckan, och veckan efter gick han på semester och dem sa att dem inte kunde göra något.

Jag misstänker att jag har Borderline, men jag vill fastställa diagnosen och få hjälp med att kämpa emot den.

Jag är 21 år, hatar mig själv och vill inte leva längre, och ingen verkar bry sig.

Detta är en kortfattad version av vad jag har för erfarenheter av vården.