Jag vill rekommendera alla som intresserar sig för psykiatri och psykisk ohälsa att läsa boken Pillret av Ingrid Carlberg. Många har förutfattade (och onödigt negativa) meningar om ex. antidepressiva mediciner. Helt felaktigt kallas de i folkmun för lyckopiller och många skulle råda en närstående att försöka klara sig utan dem, om det går – att vara stark och reda ut det själv. Skulle vi råda en diabetiker eller en person med högt blodtryck till samma sak – att avstå medicin? För en person med diabetes eller högt blodtryck bör man vidta fler åtgärder än bara medicinering, precis så kan det vara för en person som ex lider av för låg halt av serotonin och som alltså har en depression. Men vissa personer har en kroniskt låg halt av serotonin – oavsett KBT och annan terapi och då kan medicinering vara en livslång nödvändighet för ett drägligt liv.
Självklart är det ett problem om enbart medicin skrivs ut, utan uppföljning, i de fall man bedömer att samtal och andra behandlingsmetoder skulle vara effektiva, men ofta är medicinering nödvändig för att en person med djup depression ens ska vara mottaglig för annan behandling.
Det är också så att obehandlade depressioner ökar risken för nya depressioner och att återkommande depressioner kräver längre och mer omfattande behandling.
Alldeles säkert behövs mer resurser till psykvården, men framförallt behövs en ändrad inställning och mer kunskap hos oss alla – så att vi inte bidrar till skam och villfarelser.

En patientgrupp som jag har en känsla av är mer övermedicinerad i så fall är våra gamla. Känner till fall där personer ”står på” smärtstillande åratal efter att den där lårbenshalsen har läkt – av ren slentrian.