När jag var 12 började min kontakt med psykvården. Jag hade försökt ta mitt liv pga mobbningen jag blev utsatt för i skolan. På Bup ville dom inte prata med mig utan gav mig tabletter, i handen, och sa att jag skulle ”testa dom här”.
När jag var 26 försökte jag återigen ta mitt liv. Jag var då narkoman och hemlös. Första gången jag blev hittad så tog polisen med mig till St Görans akutpsyk. Jag hade hittats nere vid vattnet med ett självmordbrev, rakhyvlar och hade både druckit och tagit massa piller. 6 timmar höll dom mig på akutpsyk. Jag sa bara att det hade blivit ett missförstånd och sen fick jag gå. En månad senare var det dags igen. Då var det allvarligare och jag fick återigen besöka St Görans akutpsyk. 12 timmar senare gick jag därifrån. Jag hade inte menat det, sa jag och dom tyckte väl att det var en bra förklaring!
2 månader senare hittades jag livlös på en toalett. Då blev jag LPTad och fick, efter att ha avgiftats, besöka psyket. Där blev jag itryckt mediciner som gjorde mig illamående. Fast jag sa att jag inte ville ha dom så hotade personalen med att ”tar du inte din medicin så får du inte gå ut”.
Jag var kvar där i en månad och helt plötsligt en dag så sa läkaren att jag skulle bli utskriven. Till saken hör att jag dagen efter skulle flytta till ett behandlingshem. Och jag frågade om jag inte bara kunde få stanna över natten, kunde kanske få sova i gästrummet? I köket? I terapirummet? Men se det gick inte alls för sig. Så i minusgrader, detta var i början av november, så blev jag utsparkad till ingenting.

Jag förstår inte.. hur fan kan man göra så?