Jag är ung, har mått dåligt ett bra tag. Började väl som barn med att föräldrarna gick isär. Därifrån kommer den konstanta känslan av att bli övergiven, av en pappa som försvann och hörde av sig oregelbundet och ibland inte på flera år. Skolan, mobbning, man fick inte ha sina egna åsikter eller sticka ut på något sätt samt att ett ex ofredade mig sexuellt, tvingade mig till saker så i klara ord, våldtog han mig. Jag har länge försökte få hjälp för min ångest, panikattacker och tvångssyndrom. Något som började någon gång runt 13-14 år. Jag fick självmordstankar och hade ett självskadebeteende. Gick och pratade med skolkuratorer, psykologer på vårdcentraler. Tillslut hamnade jag hos BUP. Men efter en kort period slutade den psykologen där, i samma veva blev jag med barn. Snart 17 år gammal, då tyckte dom jag kunde prata med mödravårdcentralens psykologer, men där sa dom vi kan inte hjälpa dig, här pratar man om föräldraskap och förlossningen. Ett år gick, stod utanför alltihop, för jag fick ingen hjälp av BUP längre, stod mellan BUP och vuxen psyk, snart 18 år gammal. Fick tillslut kontakt med vårdcentralen igen, träffade denna person kanske 3 gånger sen skickades jag till en annan stad. Vuxen psykiatrin. Fick träffa en ny person, vi sågs kanske 2-3 gånger, fick en ny tid och dagen innan den bokade tiden fick jag ett brev. Tiden var avbokad och personen skulle höra av sig till mig när den kom tillbaka. Gick väl någon månad, hörde inget från dom så hörde av mig igen. Fick en tid hos en annan, självklart har ju den psykologen jag haft sjukskrivit sig. Hur länge då visste dom inte, så dom skulle höra av sig till mig när personen ifråga var tillbaka? Är dom helt seriösa, det kan lika gärna vara ett år framåt, två? Vet inte vad dom tänker med. Man blir lovad att inte samma sak ska hända, att man inte ska skickas runt hela tiden. Jag förstår att folk tar sina liv, man blir inte tagen på allvar, man får inte hjälp trots att man skriker och gråter. Fick några tabletter utskrivna mot mina tvångssyndrom. Tydligen har jag en ganska allvarlig depression också. Plus en massa annat. Jag tar inte tabletterna, för jag vill ha terapi och samtalskontakter inte droga ner mig själv. Ska det vara så här? I Sverige, vi ska ha det ”så bra”. När den yngre generationen ger upp sitt hopp, inte ser någon framtid, inte blir tagna på allvar och ibland resulterar detta i något så tragiskt och hemskt som ett självmord. Man når en punkt då man inte orkar mer. Tror det finns så många fler därute som känner igen sig, som blivit runt skickade. Om jag fått en riktig kontakt, hjälp, hade jag varit ”frisk” nu? Det får vi aldrig reda på. Än så länge klarar jag av det här, står ut lite till för mitt älskade barns skull. Men det har varit stunder jag önskat att jag bara fått somna in. Så för alla oss som behöver hjälp och stöd, skriker jag lite till, se oss, hör oss! Svik inte oss, hjälp oss att vilja leva, med tårar i ögonen ber jag er om hjälp innan fler fantastiska människor väljer bort livet och ännu en familj drabbas av sorg och förlust av någon älskad.